Märkt: utsatthet

O o o Oates!

Två eller tre saker jag glömde berätta för digI veckan har det varit mycket Joyce Carol Oates för mig. Har läst Två eller tre saker jag glömde berätta för dig och i torsdags var jag bio och såg Foxfire. Och jag slås av Oates förmåga att ge en bild av unga tjejer/kvinnors utsatthet, styrka och känslighet. Allt på samma gång. I centrum av de båda berättelserna finns två oerhört starka (men på samma gång svaga) flickor. Det är nästan så att huvudpersonen blir som en ikon, en person utöver de vanliga, som de andra tjejerna både ser upp till och är rädda för (jmf Blonde, även den av Oates).

Jag läste Foxfire när jag själv knappt hade fattat att jag blivit vuxen och jag minns det som en stor läsupplevelse. Att så respektlös göra uppror. Forfire burns and burns! Revolution! Och Legs som blir den självklara ledaren, som både eldar på gänget men som också tvingas styra upp när det börjar gå käpprakt åt skogen. Vars ädla motiv kan ifrågasättas? I Två eller tre saker… är det snarare vardagsrevolutionen som står i centrum. Kan handlingen att skära sig själv vara en revolution? Kanske för tjejen som alltid stått i centum och varit perfekt på att vara just perfekt. Tink, tjejen som är Den stora ikonen för resten av tjejgänget har tagit livet av sig, och på något sjukt sätt blir det Den perfekta tjejens sätt att ta sig an världen när det inre rasar. Hon börjar skära sig (revolution!). Vi får följa fler tjejer i gänget som alla blivit berörda av Tink, både som levande (crazy och respektlös men med förmåga att få de andra att vilja vara med henne/som henne?) och död.

Kommer ni på fler exempel på böcker av Oates som har samma tema, eller kanske andra böcker som påminner om det här? Hursomhelst älskar jag det. Tyvärr lite för okritiskt just för att det är Oates som skriver. När favoriter skriver går mitt kritiska öga och lägger sig. Och skönt är ju det.

Hopplöst? Skulle inte tro det.

LuftsprångLinnea är ett riktigt löfte inom gymnastik. Hon lever för sin träning och den här sommaren är hon på ett träningsläger för gymnastiktalanger i Sverige. Men allting skiter sig när Linnea skadar foten. Hon blir totalt blockerad, bestämmer sig för att åka hem till huset som står tomt. Hennes familj är på semester i Italien. Utan henne. Men så hamnar Linnea på avvägar. Av en slump hamnar hon i ett rivningsområde. Höghus som står delvis raserade, andra som skelett i en värld där ingen människa längre finns kvar. Hon tar sig in en lägenhet och försöker förstå varför hon nånsin hållit på med gymnastiken. Alltid avstått från det vanliga. Att aldrig unna sig en chipspåse, aldrig vara med på en fest, aldrig vara kär. Det som för vem som helst är en naturlig del av en uppväxt.

Men så får hon syn på en kille och en tjej. Hon fascineras av deras utseende och det de håller på med på rivningsområdet. De kastar sig handlöst ut genom fönster, hoppar från marken till plank, försöker tänja sina kroppar till bristningsgränsen. Så hon går dit. Och lär känna en helt ny värld. Parkour. Vet du var det är? Det handlar om att man med hjälp av enbart sin kropp ska kunna förflytta sig hur som helst genom, över, under hinder. Så här ser det ut:


Linnea skapar sig en egen liten verklighet i det märkliga raserade området. Hon hänger med Isac och Ina, parkourutövarna, och upptäcker att hennes egen förmåga är minst lika bra, om inte bättre. Hennes muskler funkar fortfarande. Men det är någonting som skymtar i husens skuggor. Linnea kan inte sätta fingret på det, och hon är inte rädd, inte alls, men det är nånting som dröjer sig kvar hos henne. Och Isac och Ina är kanske inte bara parkourfrälsta? Och vem är David som Isac mumlar om i sömnen?

Det här är en riktigt spännande bok med en fascinerande berättarnerv. Linnea hamnar i en helt ny miljö och måste komma på vem hon verkligen är. Det blir ett avbrott i hennes annars så inrutade liv. En utvecklingsroman helt klart. Jag gillar det väldans. Kul att läsa nya ungdomsböcker med nya vinklingar. Parkour känns helt rätt i den miljö vi hittar Linnea. Det märks att Annika Widholm även jobbat med barnrättsfrågor, det känns genuint och äkta. Jag tror på författaren. Och när en författare lyckas övertyga mig, då blir det bra.

Boken passar dig som är 13 år och uppåt.