Tagged: självskadebeteende

I paradisets källare

29704167_O_1Jag har läst rätt många serier på sista tiden och I paradisets källare av Julia Hansen är en av de bästa. Den handlar om Julia som är ganska liten i början av boken. Hennes familj är med i Jehovas vittnen men går ganska snart ur detta och det är inte det historien handlar om egentligen. Men det är en liten intressant och ganska avdramatiserad del av boken. Grunden i historien handlar om att som barn/tonåring hitta något du bara älskar och brinner för. Hur detta intresse gör dig stark och lycklig och tar upp all din tid, men hur en sån sak också ibland kan bli destruktiv. Julia Hansen lyckas skickligt visa på denna dubbelhet och att saker inte heller är svarta och vita, att något kan vara så kul men också jättejobbigt, samtidigt.

Serieboken tar även upp självskadebeteende och jag tänker att boken skulle passa bra exempelvis en kurator som diskussionsmaterial om hen jobbar med såna typer av ämnen med en grupp med ungdomar.

Jag tänker att den inledande delen när familjen är med i Jehovas vittnen återspeglar sig senare i Julias egna erfarenheter av att omslutas i en grupp men också räknas ut ur den när hon inte beter sig som gruppen förvantar sig.

Jag gillar att läsa böcker som handlar om tjejer som helt går upp i en hobby (som i detta fall är teater) då det behövs fler berättelser om detta. Det ju tyvärr är ganska vanligt att det är killar som förväntas/tillåts/peppas till sånt beteende och inte tjejer.

Ramona river mitt hjärta

ramonaDet finns böcker som är extra svåra att läsa och lika svåra att släppa. Ramona av Marta Söderberg är en sådan. En bok jag hade skyhöga förväntningar som (tack och lov!) infriades.

Ramona är huvudpersonen som är världsbäst på att må skit. Hon har slussats runt på olika hem och institutioner för sitt självskadebeteende, men nu har hon äntligen fått komma hem till sin pappa efter år av (typ) behandling. För det är svårt att behandla någon som inte vill bli behandlad.

Hon har ändå kommit till en punkt i livet där någonting måste förändras. Annars kommer hon gå under. Och trots att hon fortsätter skära sig i armarna när ångesten i kroppen blir för stor och trots att hon kämpar med sin icke-existerande relation med sin mamma sker en utveckling. Om det är hennes nya psykolog, eller hennes möte med en kille som inte ser henne som den trasig tjej hon är vet jag inte. Någonting händer som vågar ge henne en tro på att våga förändras och kanske våga livet.

Det här är en bok som svider extra i mitt mammahjärta. När Ramonas mamma lämnar henne som sexåring för att starta sin karriär som stjärnadvokat i USA och Ramona bestämmer sig, (som sexåring!) för att aldrig kalla sin mamma för mamma igen. Ja, då trillade mina tårar. Och det svider i hjärtat flera gånger för jag känner så för Ramona. Hon är så besviken på världen, och hon har svikit sig själv så hårt men vet inte hur hon gör på något annat sätt.

Det här är en bok som alla borde läsa.