Tagged: rakt in i hjärtat

Böcker som stannar kvar

Det finns böcker som stannar kvar lite längre. Böcker som får mig att vilja vara kvar i bokpersonernas värld, som får mig att vilja sitta kvar på bussen på väg till jobbet bara för att få läsa lite till, stanna några fler minuter i världen som jag får låna en stund. Med Jack och och Libby var det så. Holding up the universe (har släppts på Gilla förlag på svenska nu i maj 2017, Vända världen rätt) av Jennifer Niven.

Jack och Libby är två väldigt olika personer, men också väldigt lika. De lever i en värld där de blir bedömda utifrån hur de ser ut och agerar. Libby har blivit undervisad hemma och ska äntligen få börja skolan med alla andra. Hennes historia: när hennes mamma dog gjorde flera saker att hon började tröstäta. Hon gick upp massor i vikt och hamnade till slut i knipan att fastna inuti sitt eget hus. Brandkåren ryckte ut och fick lyfta ut henne med lyftkran från huset. Nu har hon med hjälp av en samtalscoach lyckats gå ner en massa, så att hon kan röra sig själv och till och med springa! Hon känner sig som en ny människa. Ändå vet hon att andra elever kommer reagera på hennes utseende, hon bryter normen.

Jack däremot är en av de koola människorna i skolan. Han lever på att skämta och vara den stora basketstjärnan, men döljer en stor hemlighet. Hans historia: när han var barn råkade han ut för en hemsk fallolycka från sitt hustak. Han spräckte skallen och fick sy med en massa stygn. Sedan dess är det omöjligt för honom att känna igenom människors ansikten, även sin egen familjs. Han har inte berättat för någon om sin hemlighet och skyddar sig med att vara en rolig kille. Men när Libby börjar i Jacks skola förändras deras liv på det mest märkliga vis.

Det här är en bok som får mig att skratta, gråta och känna en massa. Den är väldigt amerikansk, ja, men den är också en bok som lyfter den stora mänskliga frågan – Vem vill du vara? Påminner mig om samma känsla jag fick när jag läste Rainboow Rowells bok Eleanor & Park, om människor i utkanten. Och de får mig alltid att vilja vara en av dem i utkanten.

Jullovsläsning: Tio över ett

tio-over-ettAugustprisade Tio över ett av Laestadius har legat några veckor bredvid min säng. Det var inte förrän det blev jul på riktigt som jag tog mig tid att läsa. Och jag känner mig själv bra. När jag har tid och får läsa rätt så intensivt (så intensivt det går med två jullovslediga barn) uppskattar jag alltid läsningen mer. Det är som att få dela och vara i huvudpersonens värld under några timmar.

Majas värld är till en början som vilken tonåring som helst. Men ganska snabbt börjar hennes värld att rämna, på olika sätt. Hon bor i Kiruna där storföretaget bryter malm under jord. Det är också anledningen till att stora delar av staden Kiruna håller på att flyttas (och det här händer på riktigt!) Vad ingen riktigt förstår är hur mycket Maja tänker på det. Hon bor i ett hus som ska rivas och hennes familj ska flytta till en ny lägenhet. Varje natt ställer hon sin mobil 01.10. Hon vaknar, går upp och tittar ut över staden och inväntar sprängningen som sker varje natt, vid samma tid. Under sin säng ligger en ryggsäck som hon packat med familjens viktigaste överlevnadssaker, lite kläder, tandborstar. När det stora raset kommer och sirenerna hörs över staden kommer hon att rädda sin familj.

Inte blir livet bättre när hennes bästa bästis Julia berättar att hennes mamma träffat en ny kille och bestämt att hon och Julia ska flytta till Luleå (evigheters evighet iväg). Och hur får man Albin (finaste fin) att förstå hur intresserad Maja är av honom?

Jag tycker väldigt mycket om Majas problematik som lyfts på ett sätt som inte bagatelliserar de psykiska problem som kan uppstå. Det är en bok om panikattacker, men det är också en bok om att växa upp, om den första kärleken och om att tvingas se saker ur flera perspektiv.

Vi är en

vi-ar-enTänk dig att leva ditt liv med ditt syskon, fäst i höften. Så är livet för Grace och Tippy. De är på sitt sextonde år och måste börja i en vanlig skola. Pappan har förlorat sitt jobb och de många anpassningar som behövs för Grace och Tippys minst sagt speciella funktioner kostar massor i den privatundervisning de fått. Så då bestämmer sig systrarna för att det inte finns något alternativ. Och det är då det händer. PÅ den nya skolan får de äntligen kompisar som inte är de själva och trots många problem på hemmaplan hittar de sin plats i den nya skolan. Inte bara tillsammans utan också en och en. Men hur skapar en sin identitet när det ständigt finns en till bredvid en?

Det här är en bok om familjen och systerskapet, om att vara tvingad att leva tillsammans men inte kan tänka sig ett liv utan den andre. Och när Grace börjar känna av fler och fler tecken på att allt inte står rätt till och vad det kan leda till? Ja, då känns det ända in i hjärteroten.

Jag gillar känslan i boken och Sarah Crossan har vävt ihop en historia som känns trovärdig, trots sin speciella handling. Det är en bok som berör och stör på samma gång och som får en att tänka på sina egna syskon och familjerelationer.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

om-hundra-dagar-ska-jag-do-sa-satans-vackert”Du kan kalla mig Ikaros. Det här är mitt avskedsbrev till världen. Om hundra dagar ska jag nämligen dö så satans vackert att du kommer att vilja hänga med.
Jag finns. Idag och i nittionio dagar till.
Nedräkningen har börjat.”

Så börjar Johanna Nilssons bok som drabbar en där hjärtat är som mjukast. Ikaros skickar ut sitt kommande-självmordsbrev till sju (slumpvist?) utvalda. En av dem är Emil. Han får liksom de andra lösenordet till bloggen där Ikaros med ojämna mellanrum postar sina dagliga betraktelser och tankar om livet och döden. Och kanske framförallt om att inte bli sedd. Emil kan inte släppa tanken på att någon är på väg att begå självmord. Han mailar de andra som fått mailet för att försöka komma på deras gemensamma nämnare. Kan det vara någon de alla känner som är Ikaros? Boken utvecklas till en minst sagt spännande historia när Emil och en kille till väljer att rymma (av olika anledningar) för att försöka övertala Ikaros (till det ena eller andra).

Det här är en bok som lämnar mig med många tankar. Speciellt tänker jag på de människor vi ser varje dag, men ändå inte ser. Kassörskan på ICA, busschauffören… Att bli sedd för den man är, hur svårt kan det vara?

Du kan få vad du vill, du måste bara erkänna för dig själv att du är värd det

Om-jag-var-din-tjej_plano1Jag har haft en astråkig lässvacka, och längtat så efter att bara sluka och fastna i en bok. Ni vet när en tar varje tillfälle i akt (typ kön på Ica) för att få läsa bara en sida till. Och så fick jag Om jag var din tjej (som jag har sett fram emot länge!) i händerna och så händer det, jag sträckläser och jag gillar den så mycket!

Detta är en speciell bok. Det är en supertraditionell high school-bok och många gånger ganska förutsägbar. Men, det finns verkligen ett MEN, för denna berättelse tar samtidigt upp superviktiga saker och vågar bryta mot normer och vill få läsaren att tänka och ifrågasätta. Så detta är alltså en bok för alla som bara gillar en nice lättillgänglig kärleksroman typ på Sarah Dessens-vis men även för de som gillar nytänkande och mer David Levithan-aktiga böcker.

Om jag var din tjej handlar om en som föds med namnet Andrew men som direkt vet att den egentligen är en tjej och vill heta Amanda.

Boken börjar när Amanda är 18 år och sitter på en buss på väg till en ny start i livet, hon har lämnat en uppväxt av hot och våld från en omgivning som inte klarat av att hon är den hon är. Nu har hon bestämt sig för att flytta hem till sin pappa (som hon inte egentligen har haft kontakt med sedan hennes föräldrar skilde sig när hon var liten) som bor i en liten amerikansk småstad.

Genom boken följer vi Amandas nya liv i den nya staden, som varvas med tillbakablickar från Amandas tidigare liv.

Valet att flytta och ”börja om” visar sig vara ett väldigt bra beslut. Amanda ses som ”den nya snygga tjejen” i skolan, blir direkt en del av ett schysst kompisgäng, blir kär och börjar dejta den personen… Nu är frågan om allt detta fina, det liv som Amanda alltid längtat efter, kommer kunna upprätthållas om hon berättar om sin bakgrund? Det är ju inget hon behöver berätta men ju närmare hon kommer dessa människor så känner hon ändå ett behov att visa ”hela sig själv” och dela med sig av allt som gjort henne till den hon är idag.

Detta är en viktig bok, den är fin och varm men även stundtals hemsk och spännande. Detta är en bok som även tar upp andra stora saker som att hur det kan vara att leva med en psykiskt sjuk förälder, att komma från en familj som har jättelite pengar och att våga vara kär i den en är kär i.

Merdith Russo har verkligen lyckas med personbeskrivningen, jag lär känna och bryr mig om alla karaktärer, framförallt Amanda. Jag tycker detta citat (från sida 185) fångar mycket av bokens essens;

Virginia log mot mig i backspegeln, ett varmt och klokt leende. ”Du kan få vad du vill”, sa hon. ”Du måste bara erkänna för dig själv att du är värd det.”

Det som jag har lite problem med i boken är att Amanda beskrivs som typ ”den perfekta transpersonen”, hon har vetat sen hon var superliten att hon vill vara tjej och tolkas som en ”snygg hetero-tjej” av alla. En typ av transperson som inte är så problematisk liksom. Men i bokens slutord så förklarar Meredith Russo (boken är delvis baserad på hennes egna erfarenheter) att hon valt att beskriva Amanda som hon gör för att göra detta till en bok som många kan läsa och ta till sig. Det behövs nog mainstream-high school-böcker om transpersoner, för att få många att läsa om detta. Det är typ som att äta grönsaker med socker på, det kanske är så vi får börja och sen kanske vi vågar ta större viktigare steg in i det lite mer läskiga och så mycket mera spännande. Om ni fattar vad jag menar. 🙂  Men läs denna bok!