Tagged: jobbiga saker

Jullovsläsning: Tio över ett

tio-over-ettAugustprisade Tio över ett av Laestadius har legat några veckor bredvid min säng. Det var inte förrän det blev jul på riktigt som jag tog mig tid att läsa. Och jag känner mig själv bra. När jag har tid och får läsa rätt så intensivt (så intensivt det går med två jullovslediga barn) uppskattar jag alltid läsningen mer. Det är som att få dela och vara i huvudpersonens värld under några timmar.

Majas värld är till en början som vilken tonåring som helst. Men ganska snabbt börjar hennes värld att rämna, på olika sätt. Hon bor i Kiruna där storföretaget bryter malm under jord. Det är också anledningen till att stora delar av staden Kiruna håller på att flyttas (och det här händer på riktigt!) Vad ingen riktigt förstår är hur mycket Maja tänker på det. Hon bor i ett hus som ska rivas och hennes familj ska flytta till en ny lägenhet. Varje natt ställer hon sin mobil 01.10. Hon vaknar, går upp och tittar ut över staden och inväntar sprängningen som sker varje natt, vid samma tid. Under sin säng ligger en ryggsäck som hon packat med familjens viktigaste överlevnadssaker, lite kläder, tandborstar. När det stora raset kommer och sirenerna hörs över staden kommer hon att rädda sin familj.

Inte blir livet bättre när hennes bästa bästis Julia berättar att hennes mamma träffat en ny kille och bestämt att hon och Julia ska flytta till Luleå (evigheters evighet iväg). Och hur får man Albin (finaste fin) att förstå hur intresserad Maja är av honom?

Jag tycker väldigt mycket om Majas problematik som lyfts på ett sätt som inte bagatelliserar de psykiska problem som kan uppstå. Det är en bok om panikattacker, men det är också en bok om att växa upp, om den första kärleken och om att tvingas se saker ur flera perspektiv.

Allt som blir kvar

3d102372e6130b8ac416120dd2f6c650_980x0_c_85_s_v4

Allt som blir kvar är för mig som en kladdig feberdröm. Den börjar med en smäll och sen sugs jag in i denna indragande, intensiva och stundtals obehagliga historia.

Grunden till berättelsen är ett krossat hjärta, en person, Matilda som dumpas av en annan, Oliver. Efter uppbrottet så rasar Matilda bokstavligen ner på marken och blir sittande där tills vännen Miron kommer och lyfter upp henne. Miron tar med henne hem till sin lägenhet och tillsammans skapar de en allians och en någotsånär trygg fantasivärld där Matilda ska kunna komma över sitt krossade hjärta. De bestämmer sig för att sätta ett slutdatum, 30 dagar framåt, då Matilda ska må bra igen, innan dess kan de flippa ut till max. Frågan är om detta är en bra strategi för att laga ett brustet hjärta?

En kan tänka att detta är en bok om kärlek, eller alltså kärleksrelationer, men jag tycker den framförallt handlar om vänskap, eller relationer i stort. Mirons och Matildas vänskap är en sån vänskap som är fantastisk, unik och liksom glittrar men som så ofta med såna typer av relationer så kan den också bli nedbrytande. När jag läser är det som att jag bara väntar på att det ska gå åt skogen, mellan dem, som att det ligger en bomb där och tickar som kommer att smälla av när som helst.

Allt som blir kvar är som Det handlar om dig´s (Sandras Beijers förra bok) mer destruktiva och farliga storasyskon. Och jag gillar den. Jag blir stundtals imponerad av Sandra Beijers språk och jag upplever det som att varje ord är vägd på våg. Matildas relation till sin mamma är väldigt lågmält men samtidigt mycket träffsäkert beskrivet. Den beskrivs liksom aldrig med ord utan läsaren förstår genom att få ta del av Matildas kroppspråk och handlande.

Det jag kan känna mig lite negativ till med boken är detta göttade i en beskrivning av ett totalt sönderfall och att livet tappar mening efter att en blir dumpad. Visst det kan ju vara så och känns så, men jag gillar att peppa på att det finns så mycket annat viktigt i livet! Framförallt är detta något jag vill att unga personer ska veta och läsa böcker om. Men det är inte en sån typ av bok men den är riktigt bra. Den passa inte alla, men tonnisar och unga vuxna som gillar starka historier, om vänskap och kärlek, som gör rikligt ont kommer älska den!

 

det handlar om.png

(som ni ser så signerade Sandra Beijer mitt ex av boken när jag träffade på henne på bokmässan, wow)

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

om-hundra-dagar-ska-jag-do-sa-satans-vackert”Du kan kalla mig Ikaros. Det här är mitt avskedsbrev till världen. Om hundra dagar ska jag nämligen dö så satans vackert att du kommer att vilja hänga med.
Jag finns. Idag och i nittionio dagar till.
Nedräkningen har börjat.”

Så börjar Johanna Nilssons bok som drabbar en där hjärtat är som mjukast. Ikaros skickar ut sitt kommande-självmordsbrev till sju (slumpvist?) utvalda. En av dem är Emil. Han får liksom de andra lösenordet till bloggen där Ikaros med ojämna mellanrum postar sina dagliga betraktelser och tankar om livet och döden. Och kanske framförallt om att inte bli sedd. Emil kan inte släppa tanken på att någon är på väg att begå självmord. Han mailar de andra som fått mailet för att försöka komma på deras gemensamma nämnare. Kan det vara någon de alla känner som är Ikaros? Boken utvecklas till en minst sagt spännande historia när Emil och en kille till väljer att rymma (av olika anledningar) för att försöka övertala Ikaros (till det ena eller andra).

Det här är en bok som lämnar mig med många tankar. Speciellt tänker jag på de människor vi ser varje dag, men ändå inte ser. Kassörskan på ICA, busschauffören… Att bli sedd för den man är, hur svårt kan det vara?

(M)ornitologen

mornitologenJag blir så glad när mina förväntningar infrias. Jag har gillat alla Thydells böcker, men den här var sannerligen värd att vänta på. Moa får en dag chockbeskedet att hennes mamma hört av sig till henne. Hon som har ett prima liv med sin halvbror, pappa och hans nya fru. Inte bryr väl Moa sig om en gammal mamma som valde att lämna Moa när hon var en liten plutt. Men. Otto (Moas bästaste bästavän vars mamma gått bort i cancer) lyckas övertala henne att hon inte kan sumpa chansen. Hon kan väl lura i sin gamla morsa att hon ska göra ett skolprojekt och studera fåglar (likt en ornitolog) och på det viset spana in det verkliga objektet – morkullan (det där var ett litet halvkasst skämt från min sida, sorry).

Jag gillar verkligen historien om Moa och alla hennes nära och kära och relationen till mamman som skaver mer än Moa någonsin förstått. Jag gillar Otto. Jag gillar alla fotnötter och blinkningar till mig som läsare och jag antar att jag är en typisk mamma när jag gråter en skvätt mot slutet. Relationen mamma-dotter är sannerligen komplicerad och ungefär samtidigt läste jag novellsamlingen Insekt (det här är ett boktips till alla nästanvuxna och vuxna som vill läsa RIKTIGT skruvade och HEMSKA noveller om mamma-dotter relationer). Men då föredrar jag helt klart Johanna Thydells historia. Den fick mig båda att skratta och gråta en skvätt. Tack.

Det finns ingenstans att fly

Det-finns-ingenstans-att-flyJag har läst serieboken Det finns ingenstans att fly av Ester Eriksson. Jag vill börja med att ta upp att denna serie är för våra äldre läsare, typ från nian och uppåt skulle jag tycka. För det här är en bok som handlar om hur det kan vara att må väldigt dåligt, självmordsförsök och om hur kontakten med psykatrin kan se ut.

Jag hade förväntat mig något annat av Det finns ingen stans att fly, det ligger som något lugn över den och den har liksom mjuka bilderna ofta i vitt, svart och blått. Då jag sett Ester Eriksson mer gladdiga, kletiga och krävande bilder tidigare, så förväntade jag att boken skulle vara så, fylld av typ fulla Disneyfigurer. Men jag tycker båda grejerna är bra på olika sätt.

Det visade sig att min biblioteks-kollega Maria Bondesson råkade läsa Det finns ingen stans att fly samtidigt och vi började snacka om den under en lunchrast.  Då vi vanligtvis tycker om ganska olika typer av böcker (Maria =fantasy, jag = känslor/relationer/sorgligt) så blev jag överraskad över att vi båda gillat boken mycket och hade lika tankar och känslor kring den. Jag tyckte Maria formulerad sig så bra när vi pratade om boken, så jag frågade henne om hon inte kunde skriva ner allt det där bra hon sagt så jag kunde blogga om det här på Bokfreak, och det ville hon.

Så här kommer Marias ord om Det finns ingenstans att fly:

Det var Karin som tipsade mig om Det finns ingenstans att fly när jag frågade om hon hade koll på någon debuterande serietecknare till min läsutmaning jag har hittat på nätet. Hon förvarnade mig om att den kanske inte var något för mig eftersom hon vet att jag inte gillar deppiga böcker. Och lite deppig var den allt men dock inte tung och jobbig som jag förväntade mig.

Den handlar om en tjej som inte mår bra i själen och det sitter djupt. Det handlar om hur omvärlden ser på henne och hennes sjukdom, både inom sjukhusvärlden och bland familj och vänner. Om hur mörkret inte släpper taget om henne. Ester Eriksson skulle kunnat beskriva känslorna och mörkret på ett tungt och obehagligt sätt men istället är det lite lättare utan att det känns ytligt att läsa och ta in. Det är en bra inblick i hur det kan vara för personer med psykisk ohälsa, och hur folk omkring denne hanterar det. Jag känner igen mig i flera saker i boken då även jag brottas med psykisk ohälsa och jag tror att för personer som kanske inte känner till detta så väl kan denna bok hjälpa till att förmedla känslan av depression, ångest, att söka bekräftelse och kärlek, och instängdheten i sig själv och bland andra.

 

Jacket som skaver och vägrar läka

jackDet är i skavet det spännande ligger. I alla historier. Det som svärtar och skaver och inte känns bekvämt någonstans. Jack är en artonårig kille som är som alla andra. Eller iallafall tror han det. En dag när han sitter på spårvagnen (boken utspelar sig i Göteborg, hallå eller!) måste den stanna för att det ligger en tjej på spåret. En tjej i rosa mössa. I en tusendel av en sekund får Jack fatt i tjejens ögon som borrar in sig i honom fullständigt.

Han tappar andan. Och trots att livet fortsätter som vanligt kan han inte släppa hur ögonen påverkade honom. Till hans förvåning träffar han henne en vecka senare på en fest. De hamnar på en toalett, i ett badkar (bästa pratplatsen) där Jack blir fullständigt betagen. En kärlekshistorias start. När allt känns som det bästaste glittrigaste händer det som ingen kunde förutse – Jacks skav från högstadiet kommer tillbaka. Och kullkastar allt.

Det här är en bok om identitet. Hur länge står vi ansvariga för våra handlingar? När måste vi ta itu med saker som hänt för längesen, men som påverkar vårt sätt att vara och omgivningen sätt att se på en själv? Och hur stark kan en kärlek vara när skavet tränger in emellan två som är menade att vara tillsammans?

Blev himla sugen på att läsa Christina Lindströms andra ungdomsbok Hälsningar från havets botten, för så mycket gillade jag Jack.