Märkt: hundar

Så jävla kallt

Nu är vi väl alla rätt nöjda efter vinters kyla. En som är helt färdig med kylan är Karla, som är en slags antihjälte med kylan som sitt kryptonit. Hon bor i Norrland, går i skolan och har en enorm kärlek till sin rätt åldrade hund Hemingway. Karlas föräldrar försöker få henne att förstå att Hemingways ben inte längre orkar bära henne men Karla vägrar lyssna. Istället bestämmer hon sig för att försöka skrapa ihop pengar så hon kan ta sig och Hemingway iväg från köldhålan hon befinner sig i. Hon bestämmer sig för att hugga granar och sälja dem på sin uppfart. Karlas vänskapskrets är inte stor och man förstår att hon har valt att avsluta vissa av olika anledningar. Istället har hon en ganska ny bekantskap som hon lärde känna genom sitt sommarjobb. Hon heter Kaja och bor själv i en liten lägenhet dit Karla och hon flyr kylan för att kolla Netflixserier och överleva vintern.

Till slut bestämmer sig Karla ändå att nu får det vara nog. Hon tar Hemingway, Kaja och sin kompis/kille/kk med sig på äventyret ut mot kontinenten. I resan får Karla reda på mer om Kajas hemligheter och om sig själv. För hur mycket gränser är de beredda att korsa för att ta sig fram? Och vilka lagar gäller när man är på flykt/äventyr?

Det här är en bok som förtrollar mig med språket kring kylan. Den får mig att minnas en nyårsnatt i Borlänge när jag som sextonåring knallade runt i strumpbyxor i minus 28. Karla är en antihjälte med kanske framförallt en feministisk hjälte när hon inte ber om ursäkt för sig själv eller bryr sig om hur och vad normerna säger.

Det här är Lova Laksos första ungdomsroman, men jag ser mycket fram emot att följa hennes kommande historieberättande!

Min vän Skuggan

imageMichael Morpurgo är en väldigt omtyckt författare på biblioteket där jag jobbar. Både Fjärilslejonet och Den fantastiska historien om katten som försvann har lästs i massor. Jag är själv väldigt förtjust i Min vän Skuggan.

Morfar, Matt och Aman turas om att berätta. Pojkarna går i samma klass i en skola i England. Men nu har myndigheterna bestämt att Aman och hans mamma måste återvända till Afghanistan, ett land i krig som de flydde från. Matt tar hjälp av sin morfar för att försöka få myndigheterna att ändra sitt beslut.

Aman blickar tillbaka och minns sin uppväxt i Afghanistan. När allt kändes hopplöst och han behövde en vän dök en utmärglad hund upp utanför grottan där han bodde. Han tog hand om hunden och hon blev en trogen vän som följde Aman som en skugga. Så därför hon fick heta Skuggan. Till slut blev livet i Afghanistan för farligt och Aman och hans mamma flydde, med målet att nå England där en släkting bodde. Men hur gick det då med Skuggan?

Flykten till England är mycket farlig och flera hemska händelser inträffar. Jag får en klump i halsen flera gånger när jag läser. Ibland är det svårt att fatta att detta är verklighet för många människor i världen. Då värmer det när Matt och morfar vägrar ge upp.

Ett återkommande tema i Michaels böcker är krig, ofta andra världskriget, ett annat är att det ofta förkommer djur i hans berättelser. Jag supergillar tonen, hur fint vänskapen mellan människor eller mellan människa och djur skildras och att berättelserna, även om de utspelar sig i historisk tid, på något sätt säger något om oss själva.

Håll utkik efter Morpurgos senaste bok översatt till svenska också, Flykten från den brinnande staden!

Din tur, Adrian

din-tur-adriandin-tur-adriandin-tur-adrian
I min läsning av Augustprisnominerade barn- och ungdomsböcker kom turen till Adrian (för att vara lite pappa-fyndig). Din tur, Adrian är en bok som knockar mig fullständigt. Historien handlar kort om Adrian som tycker det är sjukt jobbigt att läsa högt för klassen när läraren säger att det är hans tur. Men så träffar han någon, en hund han kallar för Hejdi. Och där tar Adrians fantasi över, och han låtsas att hunden följer med honom hem, att han läser för hunden och lyckas bra! (så tolkar jag iallafall texten och bilderna). Men så försvinner hunden plötsligt.

Orden är få, liksom meningarna är korta. Men bilderna berättar en historia långt utöver det vanliga. Med blyerts/kolaktiga teckningar när Adrians liv inte funkar riktigt som han vill, till de färgladdade Frida Kahloaktiga glädjespridande bilderna när Adrians liv tillbringas med Hejdi. Det här är en bok som alla borde läsa från 8 år och uppåt. Den skapar så många känslor i mig, speciellt när bilderna blir de som tar över min läsning. Helena Öberg står för texten och Kristin Lidström för de fan-tas-tiska bilderna.

Nytt om Millan

millanJag har läst godingen Millan – hästar, hundar och hår under armarna.  Det är den femte boken om Millan, men jag som inte har läst de andra fyra tyckte det gick utmärkt att läsa denna fristående. Millan är nu 12 år. Hon tänker mycket på hur hon ska få rida sin sköthäst Zita, hur hon ska få råd att köpa en egen hund och om hon kan bli Lucia trots att hon är rödhårig.

Jag tycker Millan är en härlig ny bekantskap. Hon funderar på helt vanliga vardagsproblem, men det blir aldrig tråkigt, tvärtom är det riktigt mysroligt. Boken utspelar sig på 70-talet men jag tror inte att det är några problem för dagens 9-13-åringar att känna igen sig. En bok som passar lika bra till högläsning som att läsa själv.