Märkt: härligt

Kärlek som känns ända ner i tårna

Eleanor & ParkJag är så himla kass på att läsa böcker på engelska. Men ibland dyker det upp böcker bland twitterprat och bloggerier som fångar mina ögon. Och så är de inte ens översatta till svenska. Då bara måste jag. Tvinga mig att läsa på engelska. Och är det riktigt bra. Ja, då är det riktigt bra.

De senaste veckorna har historien om Eleanor och Park hållit mig vaken om kvällarna. En kärlekshistoria mellan två minst sagt udda kids. Park, med en amerikansk pappa och en koreansk mamma. Udda i bemärkelsen att han håller sig för sig själv, läser serier och iakttar världen som förvandlas runt honom sen han blivit tonåring på riktigt.

En dag när han minst anar det rubbas vardagen på skolbussen. Yrvädret Eleanor kliver på bussen och ser inte de revir och gränser som inte får korsas på vägen till och från skolan. Park vill inte bry sig. Men han ser kidsen längst bak i bussen som kommer slakta Eleanor om han inte gör något.

På mindre än några sekunder bestämmer han sig. Han räddar rödyrvädret Eleanor från sämre makter och trycker ner henne på sätet bredvid sig. Och varje dag från och till skolan får de mer och mer kontakt. Men inte genom ord. Utan genom Parks serietidningar. För varje dag som går märker Park att Eleanor (vars baggy/grungiga/hippieklädstil varje dag får honom att undra över hennes märkliga garderob och sinne för uttryck) tjuvläser hans tidningar. Hon är som en levande konstinstallation. Det får bara alla andra att stirra ut henne ännu mer. Men Park gillar att hon gillar hans serier. Och en dag lämnar han kvar några tidningar på sätet för att se om hon tar med sig dem hem. Det gör hon. Och då börjar den växa. Kärleken mellan dem.

Helt okomplicerat är det inte. Sakta går det. Och ju mer Park lär känna Eleanor desto mer vill han känna mer av henne. Eleanor har det riktigt tufft hemma, med en styvfar som hon gör allt för att undvika, ett gäng syskon som ständigt passar på varandra och en mamma som inte bryr sig. Park räddar henne. Men hon räddar också Park.

Det här är en fantastisk kärlekshistoria (kan vara de bästa sen Förr eller senare exploderar jag). Jag bara älskar Rainbow Rowells formuleringar, Parks och Eleanors dialoger är helt fantastiska och jag skulle ge allt för att få uppleva den härliga första förälskelsen igen.

Och nej, jag har inte läst ut boken. Har väl tjugo sidor kvar. Vill inte att det ska ta slut. Attans rackarns banan. Nu måste jag ju hitta en minst lika bra bok till. Kanske blir det en på engelska till? Och låt ett förlag ge ut den på svenska. Snälla?

Här hittar du författarens spellistor till boken. För det är många låtar som följer historien.

Tack John Green

Var är Alaska? och Den andre Will Grayson av John Green är två böcker jag läst och verkligen älskat. Men båda har jag läst på svenska. Jag är så himla värdelös på att läsa böcker på engelska. Förmodligen för att jag läser ruskigt snabbt på svenska. Men med The fault in our stars kunde jag bara inte vänta på den svenska översättningen.

Och. Så bra. Det blev på något sätt ännu bättre. Var tvungen att smaka på varje ord, läsa sakta, något jag aldrig gör. Jag läser som jag äter – snabbt och hetsigt.

Och boken då? Jo. Den är: en kärlekshistoria, en uppgörelse, en bok om död och försoning. Sorglig som döden, underfundig som attans och gripande om hjärtat.

Hazel träffar en dag, i sin cancerstödgrupp Augustus. Hazel behöver hjälp att andas, hon balanserar på den tunna linjen efter en cancersvit som tagit hennes lungkapacitet. Augustus saknar ett ben, som han fått offra till den eländige cancerguden. I deras första möte ändras livet.

En väldigt stor del av boken handlar om en annan bok som Hazel läst, älskat och ger till Augustus. Den blir till en gåta för de båda att lösa och leder dem till Amsterdam där de möter en minst sagt speciell författare.

På svenska kommer boken någon gång i vinter, då kommer den heta Förr eller senare exploderar jag. Men tyvärr, förlaget The fault in our stars är en så mycket mycket bättre titel. Den här boken kommer leva med mig länge. Sa jag att jag gillade den? Nej. Det är för att jag ÄLSKAR den. Tack John Green.

En sån där bradig bok där Maria ler

Idag sov barnet i närmare en och en halv timme och jag hängav mig åt Sonya Sones nya bok En sån där vidrig bok där mamman dör. Språkmässigt var det precis som Sones andra böcker och jag föll pladaskt. Sones har ett sätt att skriva om elände på ett sätt som gör att smilbanden dras upp istället för ner. Feelgood i sin bästaste form.

Rubys liv har gått i kras. Hennes mamma har dött och hon måste flytta hemskalångt till sin pappa som hon aldrig har träffat. Inte nog med det. Pappan är också snuskigt känd (av någon anledning ser jag bara Tompa Cruise framför mig) och han bor granne med Cameron Diaz. Han är lika rik som han är känd och Ruby känner som att hon har blivit inkastad i en annan värld. Tyvärr måste hon också lämna sin pojkvän och sin bästa kompis bakom sig. Livet är så långt ner i botten man kan tänka sig. Och hur hittar man en ny vardag i det som verkar vara ett drömliv/pestliv?

Sones sätt att leka med texten i korta stycken, närmast diktliknande funkar. Och det är lätt att leva sig in i Rubys frustration, men också skratta med och åt de människor och situationer som hon trots sitt elände drabbas av.

Jag blir glad och berörd och vill läsa mer. Och tyvärr tar det slut alldeles för fort. Men lyckliga jag som fick läsa ut boken i ett svep. Tack bebisen, för långa sovstunden! Och tack Sones för ännu en lyckad bok!

Aldrig släppa taget

De senaste dagarna har jag varit fast i en bok. Så fast att den fick följa med mig på barnvagnspromenad så jag kunde läsa när barnet somnat.

Aldrig släppa taget av Holly Goldberg Sloan kom på svenska i mars. Jag hade väl inga direkta förväntningar, men i min hand fick jag en bok späckad med kärlek, nagelbitarspänning och med ett språk som fick mig att småle.

Boken handlar framförallt om Emily och Sam. Men det är inte vilken kärlekshistoria som helst. Den bygger på slumpen, de små händelser som blir stora när de koppas ihop med andra människor.

Sam och hans bror Riddle är fast i sin pappas grepp. Han kidnappade helt enkelt sönerna efter att rösterna i hans huvud sagt att det var dags att åka vidare. Det har varit så ett bra tag. Pappan hankar sig fram genom att stjäla och lura andra människor. Sönerna får klara sig bäst de vill. Men Sam har upptäckt något som gör livet lite bättre. Musiken. I varje stad de befinner sig letar han reda på en kyrka och beger sig dit på söndagen för att få höra en annan värld.

Och det är en sådan söndag som Emily dyker upp i Sams liv. Emily har blivit övertalad av sin pappa att sjunga solo i kyrkan just den här dagen. Emilys sångröst är väl inte särskilt speciell, men hon ställer i alla fall upp för sin pappa. Och för att kunna fokusera bestämmer Emily för att titta på någon hela tiden. Någon som sitter längst bak i kyrkan. Någon som är Sam.

Det här är en bok som berör mig på många plan. Jag känner empati för Sam och hans trasiga bror Riddle, förståelse för Emilys förälskelse, förakt för pojkarnas pappa och sitter med ett stort skratt i vrångstrupen när jag läser om Bobby (som är kär i Emily och försöker smutskasta Sam på alla möjliga sätt).

Och det är verkligen inte bara en kärlekshistoria. När pappan får reda på att pojkarna har träffat Emilys familj tar det fart. Han bestämmer sig för att dra vidare med sönerna och det får oanade konsekvenser. En mycket spännande bok!

Fint om vänskap

I helgen har jag läst Det borde finnas regler av Lina Arvidsson. Oj oj vad bra den var! Den beskrev vänskapen mellan bokens två huvudpersoner så väldigt fint.

När jag var 14 år var jag bästis med Hanna. Vi blev bästisar när vi var sju och en del i vår skola visste inte ens vem av oss som var Emma och vem som var Hanna för vi var alltid tillsammans. Vi ses inte så ofta nu men trots det finns hon alltid i mitt hjärta. Vi delade hela vår barndom tillsammans och hon känner mig kanske bättre än någon annan. När jag hade läst Det borde finnas regler var jag tvungen att skriva ett långt brev till Hanna för att bara berätta att jag tänker på henne. Ta hand om era vänner, de är de bästa som finns!

Maria håller också på att läsa Det borde finnas relger. När hon är klar berättar vi mer om boken. Men just nu kan jag sammanfatta den med ett ord: LÄS!

Hugo Cabret – nu som film

Den 16 mars kan vi i Sverige se fram emot filmatiseringen av boken En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret. Själva boken är ju rent filmisk när man läser den, med massor av illustrationer och närbilder. Martin Scorsese är det som har gjort filmen och han har döpt den rätt och slätt till Hugo. Och inte nog med det, det är i 3D också! Filmen har fått 11 Oscarsnomineringar, så det bäddar ju för att filmen är minst lika bra som boken.

Om… och om igen

Att vakna upp till samma dag, om och om igen hur skulle det vara? Jag skulle nog bli bra mer frustrerad än Samantha Kingston som faktiskt råkar ut för just det.

Inte nog med det, Samantha avslutar dagen med att dö i en bilolycka. När hon vaknar upp nästa dag tror hon bara att det har varit en dröm, men det visar sig att den olycksdrabbade dagen börjar om från början. Samantha vill såklart försöka rädda sig själv från att dö, men inser efter varje dag som går om igen att det hela handlar om något helt annat. Att hon har fastnat i en dag handlar om att rädda någon annan.

Och för varje dag som går inser Samantha att hennes perfekta liv kanske inte är så perfekt som hon trott.

Det här är en bok som när jag börjar läsa tror att jag snabbt ska tröttna på, men författaren lyckas hålla spänningen uppe hela tiden. Inte nog med det, den är båda rolig och har en hel skopa romantik i sig. Jag diggar den som sjutton! En bok att ta till sitt hjärta och fundera över hur man själv behandlar andra människor.