Tagged: grymhet

Ingenting och allting

ingenting-och-alltingPå väg till bokmässan sjönk jag djupt ner i boken Ingenting och allting av Nicola Yoon (Everything, everything i original). Den släpptes nyligen på svenska och det är en bok som har höjts till skyarna, men som jag ändå tänkt ”hur bra kan den va”? Men den kan vara så bra.

Madeline har aldrig lämnat sitt hus. Hon bor där med sin mamma, som jobbar som läkare. Hon har en egen sköterska, Carla, som kommer och tittar till henne och tar dagliga prover för att se att hennes värden inte förändras. Madeline har nämligen en väldigt ovanlig sjukdom. Hon är allergisk mot världen utanför och vad som helst kan utlösa en allergisk reaktion. Så en dag flyttar det in en ny familj i huset bredvid. Och där står Olly. Olly är en kille i Madelines egen ålder (17-isch) och hon blir intresserad direkt. Vem är han? Varför sitter han på taket på kvällarna? Vad drömmer han om? Som ni förstår är det svårt att få kontakt när en inte får lämna huset, men de utbyter iallafall email via sina fönster och plötsligt öppnas en ny värld. En värld som både skrämmer och lockar. Och hur mycket är ett isolerat liv värt, egentligen?

Det här är en historia som griper tag i mig direkt. Jag gillar dessutom väldigt mycket de illustrationer, grafer och bilder som författarens man David Yoon skapat. Det ger en ytterligare dimension till boken som trots Madelines allvarliga sjukdom skapar en fantastisk rolig bok. Och det här är ju verkligen en kärlekshistoria med stort K. För alla som inte hittat något bra sen Förr eller senare exploderar jag – ni behöver inte leta mer. En annan sak jag gillar är också den inkluderande känslan. Maddies utseende är inte särskilt viktigt, hennes ursprung blir oviktigt, trots att hon inte tillhör normen.

En annan rolig nyhet är att boken också är på väg att bli film. Huvudpersonen Maddie kommer att spelas av Amanda Stenberg (som spelade Rue i Hungerspelen). En härligt filmnyhet att vänta! Men läs boken först. För jisse namn, läs den nu!

Skärvor av minnen

skarvor-av-minnenHayley är rotlös. Minst sagt. Hon har de senaste fem åren hängt med sin pappa i en lastbil på vägarna runt om i USA. Pappan=krigsveteran med psykiska problem. Han drömmar mardrömmar som sliter vettet och sansen ur honom och inte hjälper det att han dövar sig med alkohol, tabletter och andra droger.

Hayley är för första gången i sitt liv som tonåring boende i ett hus. Hon går i skolan (för första gången som hon kan minnas) och försöker skapa sig ett helt normalt liv. Så normalt det nu blir när hon alltid är rädd för vilken syn som ska möta henne när hon kommer hem. Pappa full? Pappa sovandes i soffan med kräk rinnande längs med soffkanten? Pappa avsvimmad? Pappa död? Hayley blir på ett sätt förälder till sin förälder och det finns inte någon som kan stötta henne i det. Inte ens när hon träffar världens bäste Finn går det att förklara.

Det här är en bok som jag längtat efter att läsa ända sen den kom på svenska. Men det är först nu (den kom i pocket i april) som jag verkligen grottade ner mig. Och så himla skönt att få lära känna Hayley. Även om det svider emellanåt hur en förälder kan bete sig som Hayleys pappa gör kan jag inte låta bli att läsa vidare. Det är drama ända in i det sista! Det här är en bok för de som läst och gillat typ Jag ger dig solen, Eleanor och Park och Himlen börjar här. Hjärtknip, andlöst och hoppfullt. Läs den!

Ringar på svart vatten

2007 fick Gull Åkeringar-pa-svart-vattenrblom Maria Gripe-priset. Och i den nya boken Ringar på svart vatten hänger Gripe-känslan hela tiden över en som läsare.

Boken handlar om Ben, som är en femtonårig kille som precis slutat nian. Han älskar att vara i naturen och blir mycket nöjd när hans pappa berättar att de ska hyra ett hus mitt i ingenstans.

Jag var först tveksam till upplägget. Det här med mystiska hus mitt i ingenstans med en berättelse som utspelar sig under sommarlovet. Jo, det har jag läst några gånger (t.ex. Barnkolonin, Flickan på tavlan, Röda spår). Men Gull Åkerblom har en annan historia. Hon gör Ben till en komplex huvudperson med en känsla av att inte höra till, han känner sig som en bortbyting och i sitt sökande efter konsten har han hittat en hemkänsla i John Bauers konstnärskap och framförallt i målningen Tuvstarr.

I Bens liv har också Alba Lundin alltid funnits. Den populäraste, mest självklara och superbegåvade tjej man kan tänka sig. När sommarlovet drar igång kommer Alba in i hans liv på det mest oväntade sätt och och hon har en stark koppling till huset som Bens familj hyr. Det är en gåta som måste lösas och Ben är den enda som kan hjälpa henne. Men vill han?

Det här är en bok som fångar mig direkt. Det är inte en ny mystiskhusbok, utan en historia med flera trådar. Dels Bens historia där fokus är hans känsla av att inte höra till, dels Albas som innebär ett sökande efter sina rötter. Jag gillar att den är skriven för ungdomar i det äldre spannet och Gull Åkerblom (jag säger som min lillebror sa till vår mormor när han åt hennes köttbullar ”tänk att du som är så gammal kan göra så goda köttbullar”), tänk att du som är så ”gammal” kan skriva så mitt i prick. Jag gillar att du inte skriver allt. Jag gillar boken som tusan.

En farlig vän

Leo är femton enfarligvänår och har precis flyttat för att kunna börja i en ny skola. Som läsare förstår en att han inte haft det särskilt lätt på sin gamla skola. Aldrig har han haft någon vän, aldrig fått känna sig trygg i skolans värld. Men ganska snabbt träffar han den coola och snygga tjejen Jonna och hon tar honom under sina vingar. Han förstår väl att det är något speciellt med Jonna, men i det här fallet inte särskilt speciellt bra. Jonna är ett år äldre och har bott på ungdomshem, men nu är hon hemma hos sin mamma igen och får gå om sitt sista skolår. Rätt fort drar hon in Leo i något han aldrig trodde att han skulle göra. Hon får honom att göra saker som han aldrig hade trott. Han, som alltid varit den mobbade står på mobbarnas sida.

Boken är utgiven av LL-förlaget och texten är luftig, kortfattad och lätt att läsa. Jag blir alltid lika imponerad över författare som lyckas skriva lättläst. Det är en konst att inte säga allt. Riitta Jacobsson (som bland annat skrivit de spännande böckerna om Afrodite) gör ett bra jobb med att fånga Leos bild av vad det är som händer. Det här är en bok att sätta i alla ungdomars händer som inte riktigt pallar att ta sig igenom en bok och som vill läsa om ungdomar på glid. Från år 6 och uppåt.

Kanske är det allt du behöver veta

kanskeärdetalltdubehövetvetaEn bok som jag länge haft span på är Kanske är det allt du behöver veta (på engelska We were liars, en betydligt smartare titel om du frågar mig) av E. Lockhart. Den har dykt upp lite överallt på mina sociala kanaler och folk i allmänhet har varit hänförda i synnerhet. Och under två kvällar i rad har jag fått vara i bokens värld.

Cadance Sinclair Eastman är huvudpersonen i boken som får mig att tänka på Den hemliga historien, Sanningen om Alice och Jellicoe road. Känslan av tidlöshet är påfallande även om vi befinner oss i nutid. Varje sommar åker Cadance till den privata ö där morfar Sinclair byggt tre enastående hus till var och en av sina döttrar. Där huserar döttrarna/frånskilda mammorna tillsammans med sina barn på somrarna och mormor och morfar Sinclair bor såklart i huset med ett alldeles eget torn. Det är utflykter och frukostar i det gröna, mat som planeras av mammorna men tillreds av tjänstefolket (såklart).

Det är ett problemfritt liv. Det finns inga problem. Och finns det problem så ser man till att inte yppa ett ord. Fasad och yta är allt. Släkten Sinclair är långa, blonda och spektakulära på många sätt. Cadance och de två andra äldsta kusinerna, samt Gat (styvson till en av mammorna, alltså mammans nye mans barn) ägnar sig åt riktigt stereotypa sommaraktiviteter som barn och senare som tonåringar aktiviteter av drygare sort. Det är en bok och historia att förtrollas av, och inse att det som först ser ut att vara perfekt inte är det. En kärlekshistoria, ett mysterium och relationsdrama minst sagt.

Jag gillar Lockharts språk. Hon leker med motsatser och målande beskrivningar på gränsen till för mycket, men det blir det aldrig. Förstår att Carina Jansson gjort ett fantastiskt jobb med översättningen (jag läste den på svenska). Den här boken kommer finnas hos mig länge. Även om den fortfarande skickar rysningar genom mig…