Märkt: föräldrar

Jullovsläsning: Tio över ett

tio-over-ettAugustprisade Tio över ett av Laestadius har legat några veckor bredvid min säng. Det var inte förrän det blev jul på riktigt som jag tog mig tid att läsa. Och jag känner mig själv bra. När jag har tid och får läsa rätt så intensivt (så intensivt det går med två jullovslediga barn) uppskattar jag alltid läsningen mer. Det är som att få dela och vara i huvudpersonens värld under några timmar.

Majas värld är till en början som vilken tonåring som helst. Men ganska snabbt börjar hennes värld att rämna, på olika sätt. Hon bor i Kiruna där storföretaget bryter malm under jord. Det är också anledningen till att stora delar av staden Kiruna håller på att flyttas (och det här händer på riktigt!) Vad ingen riktigt förstår är hur mycket Maja tänker på det. Hon bor i ett hus som ska rivas och hennes familj ska flytta till en ny lägenhet. Varje natt ställer hon sin mobil 01.10. Hon vaknar, går upp och tittar ut över staden och inväntar sprängningen som sker varje natt, vid samma tid. Under sin säng ligger en ryggsäck som hon packat med familjens viktigaste överlevnadssaker, lite kläder, tandborstar. När det stora raset kommer och sirenerna hörs över staden kommer hon att rädda sin familj.

Inte blir livet bättre när hennes bästa bästis Julia berättar att hennes mamma träffat en ny kille och bestämt att hon och Julia ska flytta till Luleå (evigheters evighet iväg). Och hur får man Albin (finaste fin) att förstå hur intresserad Maja är av honom?

Jag tycker väldigt mycket om Majas problematik som lyfts på ett sätt som inte bagatelliserar de psykiska problem som kan uppstå. Det är en bok om panikattacker, men det är också en bok om att växa upp, om den första kärleken och om att tvingas se saker ur flera perspektiv.

Ingenting och allting

ingenting-och-alltingPå väg till bokmässan sjönk jag djupt ner i boken Ingenting och allting av Nicola Yoon (Everything, everything i original). Den släpptes nyligen på svenska och det är en bok som har höjts till skyarna, men som jag ändå tänkt ”hur bra kan den va”? Men den kan vara så bra.

Madeline har aldrig lämnat sitt hus. Hon bor där med sin mamma, som jobbar som läkare. Hon har en egen sköterska, Carla, som kommer och tittar till henne och tar dagliga prover för att se att hennes värden inte förändras. Madeline har nämligen en väldigt ovanlig sjukdom. Hon är allergisk mot världen utanför och vad som helst kan utlösa en allergisk reaktion. Så en dag flyttar det in en ny familj i huset bredvid. Och där står Olly. Olly är en kille i Madelines egen ålder (17-isch) och hon blir intresserad direkt. Vem är han? Varför sitter han på taket på kvällarna? Vad drömmer han om? Som ni förstår är det svårt att få kontakt när en inte får lämna huset, men de utbyter iallafall email via sina fönster och plötsligt öppnas en ny värld. En värld som både skrämmer och lockar. Och hur mycket är ett isolerat liv värt, egentligen?

Det här är en historia som griper tag i mig direkt. Jag gillar dessutom väldigt mycket de illustrationer, grafer och bilder som författarens man David Yoon skapat. Det ger en ytterligare dimension till boken som trots Madelines allvarliga sjukdom skapar en fantastisk rolig bok. Och det här är ju verkligen en kärlekshistoria med stort K. För alla som inte hittat något bra sen Förr eller senare exploderar jag – ni behöver inte leta mer. En annan sak jag gillar är också den inkluderande känslan. Maddies utseende är inte särskilt viktigt, hennes ursprung blir oviktigt, trots att hon inte tillhör normen.

En annan rolig nyhet är att boken också är på väg att bli film. Huvudpersonen Maddie kommer att spelas av Amanda Stenberg (som spelade Rue i Hungerspelen). En härligt filmnyhet att vänta! Men läs boken först. För jisse namn, läs den nu!

(M)ornitologen

mornitologenJag blir så glad när mina förväntningar infrias. Jag har gillat alla Thydells böcker, men den här var sannerligen värd att vänta på. Moa får en dag chockbeskedet att hennes mamma hört av sig till henne. Hon som har ett prima liv med sin halvbror, pappa och hans nya fru. Inte bryr väl Moa sig om en gammal mamma som valde att lämna Moa när hon var en liten plutt. Men. Otto (Moas bästaste bästavän vars mamma gått bort i cancer) lyckas övertala henne att hon inte kan sumpa chansen. Hon kan väl lura i sin gamla morsa att hon ska göra ett skolprojekt och studera fåglar (likt en ornitolog) och på det viset spana in det verkliga objektet – morkullan (det där var ett litet halvkasst skämt från min sida, sorry).

Jag gillar verkligen historien om Moa och alla hennes nära och kära och relationen till mamman som skaver mer än Moa någonsin förstått. Jag gillar Otto. Jag gillar alla fotnötter och blinkningar till mig som läsare och jag antar att jag är en typisk mamma när jag gråter en skvätt mot slutet. Relationen mamma-dotter är sannerligen komplicerad och ungefär samtidigt läste jag novellsamlingen Insekt (det här är ett boktips till alla nästanvuxna och vuxna som vill läsa RIKTIGT skruvade och HEMSKA noveller om mamma-dotter relationer). Men då föredrar jag helt klart Johanna Thydells historia. Den fick mig båda att skratta och gråta en skvätt. Tack.

Skärvor av minnen

skarvor-av-minnenHayley är rotlös. Minst sagt. Hon har de senaste fem åren hängt med sin pappa i en lastbil på vägarna runt om i USA. Pappan=krigsveteran med psykiska problem. Han drömmar mardrömmar som sliter vettet och sansen ur honom och inte hjälper det att han dövar sig med alkohol, tabletter och andra droger.

Hayley är för första gången i sitt liv som tonåring boende i ett hus. Hon går i skolan (för första gången som hon kan minnas) och försöker skapa sig ett helt normalt liv. Så normalt det nu blir när hon alltid är rädd för vilken syn som ska möta henne när hon kommer hem. Pappa full? Pappa sovandes i soffan med kräk rinnande längs med soffkanten? Pappa avsvimmad? Pappa död? Hayley blir på ett sätt förälder till sin förälder och det finns inte någon som kan stötta henne i det. Inte ens när hon träffar världens bäste Finn går det att förklara.

Det här är en bok som jag längtat efter att läsa ända sen den kom på svenska. Men det är först nu (den kom i pocket i april) som jag verkligen grottade ner mig. Och så himla skönt att få lära känna Hayley. Även om det svider emellanåt hur en förälder kan bete sig som Hayleys pappa gör kan jag inte låta bli att läsa vidare. Det är drama ända in i det sista! Det här är en bok för de som läst och gillat typ Jag ger dig solen, Eleanor och Park och Himlen börjar här. Hjärtknip, andlöst och hoppfullt. Läs den!

Om att stjäla en hund

brottstraffhuI mars kommer Charlotte Hage ut med en ny bok. Den heter Brott och straff – om att stjäla en hund och handlar om Rosa som bestämmer sig för att just stjäla en hund. Men varför är den stora frågan? Rosa bor med sin familj och känner sig minst sagt bortglömd. Det är sommarlov och hennes bästa kompis Ditte är på semester i Portugal, mamman jobbar alltid (även när hon är hemma och det är sommar), pappan tränar lika mycket som mamman jobbar och storasyster tillbringar all sin tid i stallet. Inte ens dit får Rosa följa med.

Rosa bestämmer sig för att ge dem en läxa, en gång för alla. Hon packar ner lite kläder och mat i en rygga och beger sig iväg till ett ödehus som hon och Ditte hittat i skogen. På vägen går hon förbi affären och där får hon syn på Krut, favorithunden, fastbunden i väntan på sin matte. Rosa tvekar inte en sekund. Hon lossar på Kruts koppel och han följer glad i hågen med Rosa på äventyr. Även om äventyr ibland kan kännas mer spännande och roliga i fantasin än i verkligheten. För vad ger man en hund att dricka när en bara har med sig en flaska läsk en varm sommardag? Vilka är det som har lämnat ett meddelande på fönstret i ödehuset? Och hur mörkt kan mörkret kännas när en inte hittar vare sig ficklampan eller tändstickorna?

Det här är en bok för mellanåldern om hur ensamhet kan äta upp en inifrån, om längtan efter sin familj och vilka konsekvenser ett hastigt beslut kan leda till. I boken får en också reda på mer om hur det fungerar med brott och straff och hur en rättegång går till (även om det bara är en som Rosa bestämmer sig för att hålla hemma med sin familj).

Jag gillar det här och känner igen en del från Pia Perssons handbok i överlevnad (som kom ut på Kabusa 2014). Känslan av att vara annorlunda, att inte tillhöra, som så många barn och unga kan känna igen sig i.

Ringar på svart vatten

2007 fick Gull Åkeringar-pa-svart-vattenrblom Maria Gripe-priset. Och i den nya boken Ringar på svart vatten hänger Gripe-känslan hela tiden över en som läsare.

Boken handlar om Ben, som är en femtonårig kille som precis slutat nian. Han älskar att vara i naturen och blir mycket nöjd när hans pappa berättar att de ska hyra ett hus mitt i ingenstans.

Jag var först tveksam till upplägget. Det här med mystiska hus mitt i ingenstans med en berättelse som utspelar sig under sommarlovet. Jo, det har jag läst några gånger (t.ex. Barnkolonin, Flickan på tavlan, Röda spår). Men Gull Åkerblom har en annan historia. Hon gör Ben till en komplex huvudperson med en känsla av att inte höra till, han känner sig som en bortbyting och i sitt sökande efter konsten har han hittat en hemkänsla i John Bauers konstnärskap och framförallt i målningen Tuvstarr.

I Bens liv har också Alba Lundin alltid funnits. Den populäraste, mest självklara och superbegåvade tjej man kan tänka sig. När sommarlovet drar igång kommer Alba in i hans liv på det mest oväntade sätt och och hon har en stark koppling till huset som Bens familj hyr. Det är en gåta som måste lösas och Ben är den enda som kan hjälpa henne. Men vill han?

Det här är en bok som fångar mig direkt. Det är inte en ny mystiskhusbok, utan en historia med flera trådar. Dels Bens historia där fokus är hans känsla av att inte höra till, dels Albas som innebär ett sökande efter sina rötter. Jag gillar att den är skriven för ungdomar i det äldre spannet och Gull Åkerblom (jag säger som min lillebror sa till vår mormor när han åt hennes köttbullar ”tänk att du som är så gammal kan göra så goda köttbullar”), tänk att du som är så ”gammal” kan skriva så mitt i prick. Jag gillar att du inte skriver allt. Jag gillar boken som tusan.

Ramona river mitt hjärta

ramonaDet finns böcker som är extra svåra att läsa och lika svåra att släppa. Ramona av Marta Söderberg är en sådan. En bok jag hade skyhöga förväntningar som (tack och lov!) infriades.

Ramona är huvudpersonen som är världsbäst på att må skit. Hon har slussats runt på olika hem och institutioner för sitt självskadebeteende, men nu har hon äntligen fått komma hem till sin pappa efter år av (typ) behandling. För det är svårt att behandla någon som inte vill bli behandlad.

Hon har ändå kommit till en punkt i livet där någonting måste förändras. Annars kommer hon gå under. Och trots att hon fortsätter skära sig i armarna när ångesten i kroppen blir för stor och trots att hon kämpar med sin icke-existerande relation med sin mamma sker en utveckling. Om det är hennes nya psykolog, eller hennes möte med en kille som inte ser henne som den trasig tjej hon är vet jag inte. Någonting händer som vågar ge henne en tro på att våga förändras och kanske våga livet.

Det här är en bok som svider extra i mitt mammahjärta. När Ramonas mamma lämnar henne som sexåring för att starta sin karriär som stjärnadvokat i USA och Ramona bestämmer sig, (som sexåring!) för att aldrig kalla sin mamma för mamma igen. Ja, då trillade mina tårar. Och det svider i hjärtat flera gånger för jag känner så för Ramona. Hon är så besviken på världen, och hon har svikit sig själv så hårt men vet inte hur hon gör på något annat sätt.

Det här är en bok som alla borde läsa.