Tagged: föräldrar

Allt det vackra är inte förstört

Ok. Hold your horses. Den här boken är det bästa jag läst på länge. 

Ingrid växer upp med sin mamma, den kända operasångerskan som under Ingrids 9 första år skapar sig ett namn och blir mer och mer känd i runt om i världen. Men när allt börjar gå lite för bra gör hon det en inte ska. Hon trotsar det hon tror är en vanlig förkylning och fortsätter föreställning efter föreställning. Tills en kväll när hennes röst dör. Enligt läkarna har hon fått knutor på stämbanden som gör att hon aldrig mer kommer kunna ta de högsta tonerna. Det blir en förkrossande vändning och Ingrid och hennes mamma lämnar flygresor och jetsetliv för ett vanligt ordinärt liv. Mamman får ett kontorsjobb och Ingrid får börja på en vanlig skola. Vilket inte visar sig vara det lättaste.

Till slut hittar Ingrid till sig själv och återvänder till musiken. Där hittar hon plötsligt sig själv igen. Men mamman vägrar. Hon tycker inte att det är en väg för Ingrid att gå. Boken tar sin start i det läger som Ingrid har lovat sin mamma att delta i under de närmaste två veckorna. Lyckas hon klara överlevnadslägret (som visar sig vara mycket tuffare än de härliga stugbilder som Ingrid sett i broschyren) kommer hon att få börja på den anrika musikutbildning i London som hon lyckats komma in på. Ingrid vill det mer än någonting annat, Ingrids mamma inte alls.

Det här är en bok som lyckas hålla mig fast från första till sista sidan. Genom sina parallella historier, där den ena är nutid och berättar om lägret och de människor som Ingrid möter där (och sina egna rädslor) och den andra där historien om Ingrid och Margot, hennes upplyfta mamma ger oss fler och fler ledtrådar till Ingrids liv. Det är en historia om kvinnor, om utsatthet, om öde och slump, om det sociala arvet och om misslyckandet, om psykisk ohälsa och sönderslagna hotellrum och om känslan av att allt det vackra inte är förstört.

Spiralig feelgood/feelbad


Det måste vara svårt att följa upp braksuccéer som John Green haft med Förr eller senare exploderar jag, Pappersstäder, Var är Alaska och fler därtill. I efterordet till Turtles all the way down/Sköldpaddor hela vägen ner skriver författaren att han arbetat med boken i sex (!!) år.

Boken är John Greenspäckad med livsvisdomar som ”True terror isn’t being scared; it’s not having a choice in the matter” eller ”The problem with happy endings is that they’re either not really happy, or not really endings, you know? In real life, some things get better and some things get worse. And then eventually you die.” Eller varför inte min favorit ”Your now is not your forever”. Jag vet inte om det bara är jag som dessutom läser in en hel del politisk kritik i boken. Hur som helst.

Boken handlar om Aza som är sexton år och som lever sitt liv med minst sagt knepiga tvångstankar. Hon lever själv med sin mamma då hennes pappa en dag plötsligt dog när han klippte gräset. Tillsammans med sin minst sagt orädda vän Daisy bestämmer hon sig för att en dag paddla iväg i familjens kajak till en kille som hon lärde känna i stödgruppen för barn med föräldrar som dött. Killen heter Davis och han har växt upp med sin bror och pappa, utan mamman. Pappan är mångmiljonär men är sedan en tid tillbaka spårlöst försvunnen. En belöning på 100 000 dollar ges till den som kan ge ledtrådar kring försvinnandet. Daisy är säker på att hon och Aza kan lösa fallet och bli rika. Aza inte fullt lika övertygad.

Detta är starten på en Greenig historia med allt som hör därtill. Lika mysig feelgood som jobbig feelbad. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite besviken. Men det är väl svårigheten med darling författare. Men läs historien om Aza! Ungdomsböcker med psykisk ohälsa är dessutom viktigare än nånting annat i den värld där Youtubestjärnorna är dem som pratar mest om det.

Boken släpptes på engelska i september, på svenska 1 november.

Böcker som stannar kvar

Det finns böcker som stannar kvar lite längre. Böcker som får mig att vilja vara kvar i bokpersonernas värld, som får mig att vilja sitta kvar på bussen på väg till jobbet bara för att få läsa lite till, stanna några fler minuter i världen som jag får låna en stund. Med Jack och och Libby var det så. Holding up the universe (har släppts på Gilla förlag på svenska nu i maj 2017, Vända världen rätt) av Jennifer Niven.

Jack och Libby är två väldigt olika personer, men också väldigt lika. De lever i en värld där de blir bedömda utifrån hur de ser ut och agerar. Libby har blivit undervisad hemma och ska äntligen få börja skolan med alla andra. Hennes historia: när hennes mamma dog gjorde flera saker att hon började tröstäta. Hon gick upp massor i vikt och hamnade till slut i knipan att fastna inuti sitt eget hus. Brandkåren ryckte ut och fick lyfta ut henne med lyftkran från huset. Nu har hon med hjälp av en samtalscoach lyckats gå ner en massa, så att hon kan röra sig själv och till och med springa! Hon känner sig som en ny människa. Ändå vet hon att andra elever kommer reagera på hennes utseende, hon bryter normen.

Jack däremot är en av de koola människorna i skolan. Han lever på att skämta och vara den stora basketstjärnan, men döljer en stor hemlighet. Hans historia: när han var barn råkade han ut för en hemsk fallolycka från sitt hustak. Han spräckte skallen och fick sy med en massa stygn. Sedan dess är det omöjligt för honom att känna igenom människors ansikten, även sin egen familjs. Han har inte berättat för någon om sin hemlighet och skyddar sig med att vara en rolig kille. Men när Libby börjar i Jacks skola förändras deras liv på det mest märkliga vis.

Det här är en bok som får mig att skratta, gråta och känna en massa. Den är väldigt amerikansk, ja, men den är också en bok som lyfter den stora mänskliga frågan – Vem vill du vara? Påminner mig om samma känsla jag fick när jag läste Rainboow Rowells bok Eleanor & Park, om människor i utkanten. Och de får mig alltid att vilja vara en av dem i utkanten.

Jullovsläsning: Tio över ett

tio-over-ettAugustprisade Tio över ett av Laestadius har legat några veckor bredvid min säng. Det var inte förrän det blev jul på riktigt som jag tog mig tid att läsa. Och jag känner mig själv bra. När jag har tid och får läsa rätt så intensivt (så intensivt det går med två jullovslediga barn) uppskattar jag alltid läsningen mer. Det är som att få dela och vara i huvudpersonens värld under några timmar.

Majas värld är till en början som vilken tonåring som helst. Men ganska snabbt börjar hennes värld att rämna, på olika sätt. Hon bor i Kiruna där storföretaget bryter malm under jord. Det är också anledningen till att stora delar av staden Kiruna håller på att flyttas (och det här händer på riktigt!) Vad ingen riktigt förstår är hur mycket Maja tänker på det. Hon bor i ett hus som ska rivas och hennes familj ska flytta till en ny lägenhet. Varje natt ställer hon sin mobil 01.10. Hon vaknar, går upp och tittar ut över staden och inväntar sprängningen som sker varje natt, vid samma tid. Under sin säng ligger en ryggsäck som hon packat med familjens viktigaste överlevnadssaker, lite kläder, tandborstar. När det stora raset kommer och sirenerna hörs över staden kommer hon att rädda sin familj.

Inte blir livet bättre när hennes bästa bästis Julia berättar att hennes mamma träffat en ny kille och bestämt att hon och Julia ska flytta till Luleå (evigheters evighet iväg). Och hur får man Albin (finaste fin) att förstå hur intresserad Maja är av honom?

Jag tycker väldigt mycket om Majas problematik som lyfts på ett sätt som inte bagatelliserar de psykiska problem som kan uppstå. Det är en bok om panikattacker, men det är också en bok om att växa upp, om den första kärleken och om att tvingas se saker ur flera perspektiv.

Ingenting och allting

ingenting-och-alltingPå väg till bokmässan sjönk jag djupt ner i boken Ingenting och allting av Nicola Yoon (Everything, everything i original). Den släpptes nyligen på svenska och det är en bok som har höjts till skyarna, men som jag ändå tänkt ”hur bra kan den va”? Men den kan vara så bra.

Madeline har aldrig lämnat sitt hus. Hon bor där med sin mamma, som jobbar som läkare. Hon har en egen sköterska, Carla, som kommer och tittar till henne och tar dagliga prover för att se att hennes värden inte förändras. Madeline har nämligen en väldigt ovanlig sjukdom. Hon är allergisk mot världen utanför och vad som helst kan utlösa en allergisk reaktion. Så en dag flyttar det in en ny familj i huset bredvid. Och där står Olly. Olly är en kille i Madelines egen ålder (17-isch) och hon blir intresserad direkt. Vem är han? Varför sitter han på taket på kvällarna? Vad drömmer han om? Som ni förstår är det svårt att få kontakt när en inte får lämna huset, men de utbyter iallafall email via sina fönster och plötsligt öppnas en ny värld. En värld som både skrämmer och lockar. Och hur mycket är ett isolerat liv värt, egentligen?

Det här är en historia som griper tag i mig direkt. Jag gillar dessutom väldigt mycket de illustrationer, grafer och bilder som författarens man David Yoon skapat. Det ger en ytterligare dimension till boken som trots Madelines allvarliga sjukdom skapar en fantastisk rolig bok. Och det här är ju verkligen en kärlekshistoria med stort K. För alla som inte hittat något bra sen Förr eller senare exploderar jag – ni behöver inte leta mer. En annan sak jag gillar är också den inkluderande känslan. Maddies utseende är inte särskilt viktigt, hennes ursprung blir oviktigt, trots att hon inte tillhör normen.

En annan rolig nyhet är att boken också är på väg att bli film. Huvudpersonen Maddie kommer att spelas av Amanda Stenberg (som spelade Rue i Hungerspelen). En härligt filmnyhet att vänta! Men läs boken först. För jisse namn, läs den nu!

(M)ornitologen

mornitologenJag blir så glad när mina förväntningar infrias. Jag har gillat alla Thydells böcker, men den här var sannerligen värd att vänta på. Moa får en dag chockbeskedet att hennes mamma hört av sig till henne. Hon som har ett prima liv med sin halvbror, pappa och hans nya fru. Inte bryr väl Moa sig om en gammal mamma som valde att lämna Moa när hon var en liten plutt. Men. Otto (Moas bästaste bästavän vars mamma gått bort i cancer) lyckas övertala henne att hon inte kan sumpa chansen. Hon kan väl lura i sin gamla morsa att hon ska göra ett skolprojekt och studera fåglar (likt en ornitolog) och på det viset spana in det verkliga objektet – morkullan (det där var ett litet halvkasst skämt från min sida, sorry).

Jag gillar verkligen historien om Moa och alla hennes nära och kära och relationen till mamman som skaver mer än Moa någonsin förstått. Jag gillar Otto. Jag gillar alla fotnötter och blinkningar till mig som läsare och jag antar att jag är en typisk mamma när jag gråter en skvätt mot slutet. Relationen mamma-dotter är sannerligen komplicerad och ungefär samtidigt läste jag novellsamlingen Insekt (det här är ett boktips till alla nästanvuxna och vuxna som vill läsa RIKTIGT skruvade och HEMSKA noveller om mamma-dotter relationer). Men då föredrar jag helt klart Johanna Thydells historia. Den fick mig båda att skratta och gråta en skvätt. Tack.

Skärvor av minnen

skarvor-av-minnenHayley är rotlös. Minst sagt. Hon har de senaste fem åren hängt med sin pappa i en lastbil på vägarna runt om i USA. Pappan=krigsveteran med psykiska problem. Han drömmar mardrömmar som sliter vettet och sansen ur honom och inte hjälper det att han dövar sig med alkohol, tabletter och andra droger.

Hayley är för första gången i sitt liv som tonåring boende i ett hus. Hon går i skolan (för första gången som hon kan minnas) och försöker skapa sig ett helt normalt liv. Så normalt det nu blir när hon alltid är rädd för vilken syn som ska möta henne när hon kommer hem. Pappa full? Pappa sovandes i soffan med kräk rinnande längs med soffkanten? Pappa avsvimmad? Pappa död? Hayley blir på ett sätt förälder till sin förälder och det finns inte någon som kan stötta henne i det. Inte ens när hon träffar världens bäste Finn går det att förklara.

Det här är en bok som jag längtat efter att läsa ända sen den kom på svenska. Men det är först nu (den kom i pocket i april) som jag verkligen grottade ner mig. Och så himla skönt att få lära känna Hayley. Även om det svider emellanåt hur en förälder kan bete sig som Hayleys pappa gör kan jag inte låta bli att läsa vidare. Det är drama ända in i det sista! Det här är en bok för de som läst och gillat typ Jag ger dig solen, Eleanor och Park och Himlen börjar här. Hjärtknip, andlöst och hoppfullt. Läs den!