Tagged: familj

Allt det vackra är inte förstört

Ok. Hold your horses. Den här boken är det bästa jag läst på länge. 

Ingrid växer upp med sin mamma, den kända operasångerskan som under Ingrids 9 första år skapar sig ett namn och blir mer och mer känd i runt om i världen. Men när allt börjar gå lite för bra gör hon det en inte ska. Hon trotsar det hon tror är en vanlig förkylning och fortsätter föreställning efter föreställning. Tills en kväll när hennes röst dör. Enligt läkarna har hon fått knutor på stämbanden som gör att hon aldrig mer kommer kunna ta de högsta tonerna. Det blir en förkrossande vändning och Ingrid och hennes mamma lämnar flygresor och jetsetliv för ett vanligt ordinärt liv. Mamman får ett kontorsjobb och Ingrid får börja på en vanlig skola. Vilket inte visar sig vara det lättaste.

Till slut hittar Ingrid till sig själv och återvänder till musiken. Där hittar hon plötsligt sig själv igen. Men mamman vägrar. Hon tycker inte att det är en väg för Ingrid att gå. Boken tar sin start i det läger som Ingrid har lovat sin mamma att delta i under de närmaste två veckorna. Lyckas hon klara överlevnadslägret (som visar sig vara mycket tuffare än de härliga stugbilder som Ingrid sett i broschyren) kommer hon att få börja på den anrika musikutbildning i London som hon lyckats komma in på. Ingrid vill det mer än någonting annat, Ingrids mamma inte alls.

Det här är en bok som lyckas hålla mig fast från första till sista sidan. Genom sina parallella historier, där den ena är nutid och berättar om lägret och de människor som Ingrid möter där (och sina egna rädslor) och den andra där historien om Ingrid och Margot, hennes upplyfta mamma ger oss fler och fler ledtrådar till Ingrids liv. Det är en historia om kvinnor, om utsatthet, om öde och slump, om det sociala arvet och om misslyckandet, om psykisk ohälsa och sönderslagna hotellrum och om känslan av att allt det vackra inte är förstört.

Väntar tills natten kommer

En kärlekshistorias första stapplande år där längtan efter att bara vara tillsammans för Lukas och Sam till en sommarstuga långt från deras Stockholmsgator. För Lukas blir det kanske inte exakt sådär hängigt hångelsemestrigt som han tänkt sig. Sam får nämligen sommarjobb i den närmaste hålans museum och Lukas dagar blir långa och ensamma. Nog för att han har att göra. Han har anmält sig till en sommarkurs i fotografering där den första uppgiften är att fota något med temat Nystart. Och nog är det en nystart.

Lukas saknar Stockholm och kravlösa kaffe lattes med sina kompisar. I ren desperation hittar en dag på sin cykeltur ett sommarcafé där han lär känna ett minst sagt udda par, en äldre kvinna och hennes mamma. När de får reda på att Lukas är sommargäst i den röda stugan nära havet infinner sig en märklig stämning, Och det blir allt mer mystiskt när Lukas går ut i stugans bod och upptäcker hemligheter. Ju mer han lär känna stugan och de som bott där före dem, desto läskigare blir det. Det här är en bok du bör läsa med ljuset tänt. För skildringen av den som väntar tills natten kommer är riktigt riktigt läbbigt. En bok att sätta i händerna på dem i högstadiet som inte hittat något spännande sen de läste Angerborns böcker. En finfin ungdomsboksdebut av Christoffer Holst. Han beskriver själv sin historia om boken på Rabén & Sjögrens sida:

”Allt började faktiskt med att mina föräldrar sålde det underbara sommarhuset som jag spenderade många somrar som liten i. Det var en sliten stuga, helt i furu och om man ska vara ärlig alldeles för liten för tre personer. Men den låg på toppen av en kulle och från altanen kunde man se ut över hela Vänern. Det var faktiskt helt rimligt att mina föräldrar sålde den för några år sedan. Det tog för lång tid att åka dit och den nyttjades alldeles för sällan. Men ändå, jag visste att jag skulle sakna den. Sakna de dalsländska skogarnas mystik, den mörka sjön, den knarrande altanen … Och det var då jag kom på hur jag skulle förvalta minnet. Jag skulle skriva en bok om den stugan, såklart!

Det blev en skräckis. För när jag var tonåring ÄLSKADE jag skräckisar. Och inte ”oj, det var bara katten som väsnades i köket”-läskiga böcker utan riktiga RYSARE. Så när jag skrev ”Väntar tills natten kommer” ville jag att den skulle vara ryslig. Och min plan är att skrämma skiten ur mina läsare i många år framöver …”

Spiralig feelgood/feelbad


Det måste vara svårt att följa upp braksuccéer som John Green haft med Förr eller senare exploderar jag, Pappersstäder, Var är Alaska och fler därtill. I efterordet till Turtles all the way down/Sköldpaddor hela vägen ner skriver författaren att han arbetat med boken i sex (!!) år.

Boken är John Greenspäckad med livsvisdomar som ”True terror isn’t being scared; it’s not having a choice in the matter” eller ”The problem with happy endings is that they’re either not really happy, or not really endings, you know? In real life, some things get better and some things get worse. And then eventually you die.” Eller varför inte min favorit ”Your now is not your forever”. Jag vet inte om det bara är jag som dessutom läser in en hel del politisk kritik i boken. Hur som helst.

Boken handlar om Aza som är sexton år och som lever sitt liv med minst sagt knepiga tvångstankar. Hon lever själv med sin mamma då hennes pappa en dag plötsligt dog när han klippte gräset. Tillsammans med sin minst sagt orädda vän Daisy bestämmer hon sig för att en dag paddla iväg i familjens kajak till en kille som hon lärde känna i stödgruppen för barn med föräldrar som dött. Killen heter Davis och han har växt upp med sin bror och pappa, utan mamman. Pappan är mångmiljonär men är sedan en tid tillbaka spårlöst försvunnen. En belöning på 100 000 dollar ges till den som kan ge ledtrådar kring försvinnandet. Daisy är säker på att hon och Aza kan lösa fallet och bli rika. Aza inte fullt lika övertygad.

Detta är starten på en Greenig historia med allt som hör därtill. Lika mysig feelgood som jobbig feelbad. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite besviken. Men det är väl svårigheten med darling författare. Men läs historien om Aza! Ungdomsböcker med psykisk ohälsa är dessutom viktigare än nånting annat i den värld där Youtubestjärnorna är dem som pratar mest om det.

Boken släpptes på engelska i september, på svenska 1 november.

Böcker som stannar kvar

Det finns böcker som stannar kvar lite längre. Böcker som får mig att vilja vara kvar i bokpersonernas värld, som får mig att vilja sitta kvar på bussen på väg till jobbet bara för att få läsa lite till, stanna några fler minuter i världen som jag får låna en stund. Med Jack och och Libby var det så. Holding up the universe (har släppts på Gilla förlag på svenska nu i maj 2017, Vända världen rätt) av Jennifer Niven.

Jack och Libby är två väldigt olika personer, men också väldigt lika. De lever i en värld där de blir bedömda utifrån hur de ser ut och agerar. Libby har blivit undervisad hemma och ska äntligen få börja skolan med alla andra. Hennes historia: när hennes mamma dog gjorde flera saker att hon började tröstäta. Hon gick upp massor i vikt och hamnade till slut i knipan att fastna inuti sitt eget hus. Brandkåren ryckte ut och fick lyfta ut henne med lyftkran från huset. Nu har hon med hjälp av en samtalscoach lyckats gå ner en massa, så att hon kan röra sig själv och till och med springa! Hon känner sig som en ny människa. Ändå vet hon att andra elever kommer reagera på hennes utseende, hon bryter normen.

Jack däremot är en av de koola människorna i skolan. Han lever på att skämta och vara den stora basketstjärnan, men döljer en stor hemlighet. Hans historia: när han var barn råkade han ut för en hemsk fallolycka från sitt hustak. Han spräckte skallen och fick sy med en massa stygn. Sedan dess är det omöjligt för honom att känna igenom människors ansikten, även sin egen familjs. Han har inte berättat för någon om sin hemlighet och skyddar sig med att vara en rolig kille. Men när Libby börjar i Jacks skola förändras deras liv på det mest märkliga vis.

Det här är en bok som får mig att skratta, gråta och känna en massa. Den är väldigt amerikansk, ja, men den är också en bok som lyfter den stora mänskliga frågan – Vem vill du vara? Påminner mig om samma känsla jag fick när jag läste Rainboow Rowells bok Eleanor & Park, om människor i utkanten. Och de får mig alltid att vilja vara en av dem i utkanten.

Shatter me/Rör mig inte

Ibland hamnar jag i bokskugga. Vissa böcker som står i bokhyllan på skolbiblioteket som lånas ut och plötsligt pratas om av flera låntagare. Shatter me-serien är en serie snygga böcker (på svenska heter de Rör mig inte, Rädda mig inte, Sätt mig i brand). Det var först förra veckan som jag tog upp den första delen och började läsa.

Bokens huvudperson är Juliette som lever i ett isoleringscell och fängelseliknande rum och har gjort det de senaste året. Anledningen? Hennes hud. Rör hon vid någon annan människa skadas den till oigenkännlighet och skapar smärta utan dess like. Hon kan inte själv kontrollera vad det är som händer med hennes beröring. När boken börjar får hon sällskap i cellen av Adam. Av en människa hon anar att hon känner sedan tidigare. Minnen av hennes tidigare liv swishar förbi och det står alltmer klart att hon möter någon som utmanar hennes tankar. Vad hon inte vet är att Adam är en inskickad spion utsänd av Warner som är chef för Återetablissemanget (som styr det samhälle hon befinner sig i: oklar framtidstid). Genom att skicka in Adam hoppas han få svar på frågor som kan hjälpa honom att få över Juliette på Återetablissemangets sida. Han vill använda Juliettes krafter i det ondas namn.

Det här är en bok som griper tag direkt i mig och påminner mig om Divergent och Hungerspelen AKA koola, smarta tjejer som kämpar ett inre krig mot sig själv och sina känslor. Jag ser mycket fram att plöja igenom de andra två delarna.

Enligt IMDB släpps under 2017/2018 dessutom Shatter me som tv-serie. Det ser ut som att det blir 8 avsnitt. Håller tummarna för att de kommer att släppas på streamingtjänst så att ännu en ny smart och kool bokserie kan lyftas med hjälp av tv-seriehypen.  Kolla in författaren Tahereh Mafis finfina sida för mer info.

Om jag får stanna

29703245_O_1.jpg

Pappa säger att vi är fångar i ett väntrum där det aldrig blir vår tur.

Jag är ganska säker på att inte så många kan gissa vad denna bok handlar om genom att bara se framsidan. Jag tycker det ser ut att vara en lite mysig bok om vänskap och kärlek, kanske en pinsam förälder och kanske något om någon som gillar katter… Titeln berättar lite mer men jag tror många som plockar boken från hyllan kan bli lite överraskade när de börjar läsa.

Jag tänker att valet av framsida är medveten, och jag gillar det. Detta är en bok om Ilona och Stella som går i sexan, deras vardag men mycket av deras värld och värklighet kretsar kring om Ilona och hennes familj ska få stanna i Sverige. De lever nämligen som gömda på ett kloster och har gjort det i sex år.

Valet av framsida visar för mig på en tanke som också återfinns i texten. Berättelsen tar upp hur det känns för ett barn att leva under stor ovisshet och maktlöshet krig sin framtid. Kajsa Gordan väljer att inte nämna vilket land Ilona och hennes familj varit tvungna att fly ifrån eller vilket språk de talar. Detta tycker jag är så bra, berättelsen blir mer allmängiltig och vi släpper fokus på hur konflikterna i just det landet ser ut, eller ”hänger på fördomar” eller andra saker vi relaterar till ett visst land/språk. Detta handlar om Ilona och hon är en person som borde ha rätt att få leva där hon inte behöver riskera sitt liv. Utöver detta med att inte nämna land och språk så tycker jag Kajsa Gordan också verkligen lyckats med att skriva om unga tjejer utan att på något vis fokusera på hur de ser ut, de nämns inte i texten, vilket jag tycker är så skönt!  Ilona och Stella tänker mycket, känner mycket, är smarta och aktiva och det spelar ingen roll vad de har för färg på håret liksom!

Så detta är en riktigt bra bok, jag tänker att den hade varit jättebra som högläsningsbok, eller en bok att läsa tillsammans i en klass mellan åk 4-6 tänker jag. Den skapar förståelse och insyn i att leva som gömd och även hur det kan vara att vara bästis med någon som har det svårt.

Sen är boken tunn, 139 sidor och tar upp flera svåra ämnen, jag hade nog velat att den var längre och kunde gå djupare, men samtidigt är det ju bra att såna här jobbiga ämnen kan skrivas om i ett lite luftigt format, då den blir tillgänglig för fler!

Golden boy

IMG_7220

Åh, jag tycker det är svårt att skriva om den här boken! Jag var så pepp på den innan, men tyvärr känns det lite som när en peppat för mycket på en film och sen kan den inte leva upp till förväntningarna.

Först gillade jag den mycket, men en bit in i boken började jag bli osäker… jag la ifrån mig den ett tag men till slut var jag ändå tvungen att läsa ut den för jag ville veta hur det skulle gå för Max (Golden boy).

Nu frågar jag, är det någon annan där ute som läst denna? VAD TYCKER NI?

Boken handlar om Max, 16 år, som är perfekt, snygg, bra i fotboll, älskad av alla. Han bor i ett stort vackert vitt hus med sina framgångsrika föräldrar och lillebror. Men så händer det en sak, som vänder upp och ner på Max perfekta värld och gör så att hemligheter börjar flyta upp till ytan.

Max är intersex, det har han alltid vetat och både han och hans föräldrar har varit chill med det, men det har samtidigt inte varit något de pratat om med någon utanför familjen. Men så händer då denna grej; Max blir våldtagen. Max håller detta för sig själv men går till en vårdcentral och får hjälp av en läkare. Detta besök och övergreppet leder till att Max börjar fundera kring vad det innebär att han är intersex.

Samtidigt håller Maxs pappa på och kandiderar till en stor politisk post och de har journalister som förföljer familjen och sen lyckas Max också blir jättekär i en som heter Sylvie… Max börjar må mer och mer dåligt av allt som händer och förvirrad av tankar kring vem han är.

Jag gillar Max och jag gillar att boken berättas vartannat kapitel utifrån de olika personer som förekommer i Max närhet. Men jag gillar inte riktigt hur författaren ofta fokuserar på att beskriva det biologiska könet, det är mycket info om kropp, biologi och sjukhussnack. Jag har svårt att fatta hur Max mamma reagerar i boken, samtidigt som hans pappa är så otroligt chill och cool med allt så han nästan känns overklig.

Men jag slutar nog i att tänka att jag inte är superförälskad i denna bok, men det är den första boken jag läst om en intersexperson, så den behövs! Bör läsas både av personer med egen erfarenhet av intersex eller inte, då den skapar medvetenhet, förståelse och hopp! Men jag tror tyvärr att många tonåringar skulle lägga ner boken efter ett tag då den ibland blir för teoretisk och för mycket lärobok. Jag önskar att Abigail Tarttelin hade skippar lite av den delen och låtit oss lära känner Max ännu mer istället!