Tagged: familj

Böcker som stannar kvar

Det finns böcker som stannar kvar lite längre. Böcker som får mig att vilja vara kvar i bokpersonernas värld, som får mig att vilja sitta kvar på bussen på väg till jobbet bara för att få läsa lite till, stanna några fler minuter i världen som jag får låna en stund. Med Jack och och Libby var det så. Holding up the universe (har släppts på Gilla förlag på svenska nu i maj 2017 Vända världen rätt) av Jennifer Niven.

Jack och Libby är två väldigt olika personer, men också väldigt lika. De lever i en värld där de blir bedömda utifrån hur de ser ut och agerar. Libby har blivit undervisad hemma och ska äntligen få börja skolan med alla andra. Hennes historia: när hennes mamma dog gjorde flera saker att hon började tröstäta. Hon gick upp massor i vikt och hamnade till slut i knipan att fastna inuti sitt eget hus. Brandkåren ryckte ut och fick lyfta ut henne med lyftkran från huset. Nu har hon med hjälp av en samtalscoach lyckats gå ner en massa, så att hon kan röra sig själv och till och med springa! Hon känner sig som en ny människa. Ändå vet hon att andra elever kommer reagera på hennes utseende, hon bryter normen.

Jack däremot är en av de koola människorna i skolan. Han lever på att skämta och vara den stora basketstjärnan, men döljer en stor hemlighet. Hans historia: när han var barn råkade han ut för en hemsk fallolycka från sitt hustak. Han spräckte skallen och fick sy med en massa stygn. Sedan dess är det omöjligt för honom att känna igenom människors ansikten, även sin egen familjs. Han har inte berättat för någon om sin hemlighet och skyddar sig med att vara en rolig kille. Men när Libby börjar i Jacks skola förändras deras liv på det mest märkliga vis.

Det här är en bok som får mig att skratta, gråta och känna en massa. Den är väldigt amerikansk, ja, men den är också en bok som lyfter den stora mänskliga frågan – Vem vill du vara? Påminner mig om samma känsla jag fick när jag läste Rainboow Rowells bok Eleanor & Park, om människor i utkanten. Och de får mig alltid att vilja vara en av de i utkanten.

Shatter me/Rör mig inte

Ibland hamnar jag i bokskugga. Vissa böcker som står i bokhyllan på skolbiblioteket som lånas ut och plötsligt pratas om av flera låntagare. Shatter me-serien är en serie snygga böcker (på svenska heter de Rör mig inte, Rädda mig inte, Sätt mig i brand). Det var först förra veckan som jag tog upp den första delen och började läsa.

Bokens huvudperson är Juliette som lever i ett isoleringscell och fängelseliknande rum och har gjort det de senaste året. Anledningen? Hennes hud. Rör hon vid någon annan människa skadas den till oigenkännlighet och skapar smärta utan dess like. Hon kan inte själv kontrollera vad det är som händer med hennes beröring. När boken börjar får hon sällskap i cellen av Adam. Av en människa hon anar att hon känner sedan tidigare. Minnen av hennes tidigare liv swishar förbi och det står alltmer klart att hon möter någon som utmanar hennes tankar. Vad hon inte vet är att Adam är en inskickad spion utsänd av Warner som är chef för Återetablissemanget (som styr det samhälle hon befinner sig i: oklar framtidstid). Genom att skicka in Adam hoppas han få svar på frågor som kan hjälpa honom att få över Juliette på Återetablissemangets sida. Han vill använda Juliettes krafter i det ondas namn.

Det här är en bok som griper tag direkt i mig och påminner mig om Divergent och Hungerspelen AKA koola, smarta tjejer som kämpar ett inre krig mot sig själv och sina känslor. Jag ser mycket fram att plöja igenom de andra två delarna.

Enligt IMDB släpps under 2017/2018 dessutom Shatter me som tv-serie. Det ser ut som att det blir 8 avsnitt. Håller tummarna för att de kommer att släppas på streamingtjänst så att ännu en ny smart och kool bokserie kan lyftas med hjälp av tv-seriehypen.  Kolla in författaren Tahereh Mafis finfina sida för mer info.

Om jag får stanna

29703245_O_1.jpg

Pappa säger att vi är fångar i ett väntrum där det aldrig blir vår tur.

Jag är ganska säker på att inte så många kan gissa vad denna bok handlar om genom att bara se framsidan. Jag tycker det ser ut att vara en lite mysig bok om vänskap och kärlek, kanske en pinsam förälder och kanske något om någon som gillar katter… Titeln berättar lite mer men jag tror många som plockar boken från hyllan kan bli lite överraskade när de börjar läsa.

Jag tänker att valet av framsida är medveten, och jag gillar det. Detta är en bok om Ilona och Stella som går i sexan, deras vardag men mycket av deras värld och värklighet kretsar kring om Ilona och hennes familj ska få stanna i Sverige. De lever nämligen som gömda på ett kloster och har gjort det i sex år.

Valet av framsida visar för mig på en tanke som också återfinns i texten. Berättelsen tar upp hur det känns för ett barn att leva under stor ovisshet och maktlöshet krig sin framtid. Kajsa Gordan väljer att inte nämna vilket land Ilona och hennes familj varit tvungna att fly ifrån eller vilket språk de talar. Detta tycker jag är så bra, berättelsen blir mer allmängiltig och vi släpper fokus på hur konflikterna i just det landet ser ut, eller ”hänger på fördomar” eller andra saker vi relaterar till ett visst land/språk. Detta handlar om Ilona och hon är en person som borde ha rätt att få leva där hon inte behöver riskera sitt liv. Utöver detta med att inte nämna land och språk så tycker jag Kajsa Gordan också verkligen lyckats med att skriva om unga tjejer utan att på något vis fokusera på hur de ser ut, de nämns inte i texten, vilket jag tycker är så skönt!  Ilona och Stella tänker mycket, känner mycket, är smarta och aktiva och det spelar ingen roll vad de har för färg på håret liksom!

Så detta är en riktigt bra bok, jag tänker att den hade varit jättebra som högläsningsbok, eller en bok att läsa tillsammans i en klass mellan åk 4-6 tänker jag. Den skapar förståelse och insyn i att leva som gömd och även hur det kan vara att vara bästis med någon som har det svårt.

Sen är boken tunn, 139 sidor och tar upp flera svåra ämnen, jag hade nog velat att den var längre och kunde gå djupare, men samtidigt är det ju bra att såna här jobbiga ämnen kan skrivas om i ett lite luftigt format, då den blir tillgänglig för fler!

Golden boy

IMG_7220

Åh, jag tycker det är svårt att skriva om den här boken! Jag var så pepp på den innan, men tyvärr känns det lite som när en peppat för mycket på en film och sen kan den inte leva upp till förväntningarna.

Först gillade jag den mycket, men en bit in i boken började jag bli osäker… jag la ifrån mig den ett tag men till slut var jag ändå tvungen att läsa ut den för jag ville veta hur det skulle gå för Max (Golden boy).

Nu frågar jag, är det någon annan där ute som läst denna? VAD TYCKER NI?

Boken handlar om Max, 16 år, som är perfekt, snygg, bra i fotboll, älskad av alla. Han bor i ett stort vackert vitt hus med sina framgångsrika föräldrar och lillebror. Men så händer det en sak, som vänder upp och ner på Max perfekta värld och gör så att hemligheter börjar flyta upp till ytan.

Max är intersex, det har han alltid vetat och både han och hans föräldrar har varit chill med det, men det har samtidigt inte varit något de pratat om med någon utanför familjen. Men så händer då denna grej; Max blir våldtagen. Max håller detta för sig själv men går till en vårdcentral och får hjälp av en läkare. Detta besök och övergreppet leder till att Max börjar fundera kring vad det innebär att han är intersex.

Samtidigt håller Maxs pappa på och kandiderar till en stor politisk post och de har journalister som förföljer familjen och sen lyckas Max också blir jättekär i en som heter Sylvie… Max börjar må mer och mer dåligt av allt som händer och förvirrad av tankar kring vem han är.

Jag gillar Max och jag gillar att boken berättas vartannat kapitel utifrån de olika personer som förekommer i Max närhet. Men jag gillar inte riktigt hur författaren ofta fokuserar på att beskriva det biologiska könet, det är mycket info om kropp, biologi och sjukhussnack. Jag har svårt att fatta hur Max mamma reagerar i boken, samtidigt som hans pappa är så otroligt chill och cool med allt så han nästan känns overklig.

Men jag slutar nog i att tänka att jag inte är superförälskad i denna bok, men det är den första boken jag läst om en intersexperson, så den behövs! Bör läsas både av personer med egen erfarenhet av intersex eller inte, då den skapar medvetenhet, förståelse och hopp! Men jag tror tyvärr att många tonåringar skulle lägga ner boken efter ett tag då den ibland blir för teoretisk och för mycket lärobok. Jag önskar att Abigail Tarttelin hade skippar lite av den delen och låtit oss lära känner Max ännu mer istället!

Jullovsläsning: Tio över ett

tio-over-ettAugustprisade Tio över ett av Laestadius har legat några veckor bredvid min säng. Det var inte förrän det blev jul på riktigt som jag tog mig tid att läsa. Och jag känner mig själv bra. När jag har tid och får läsa rätt så intensivt (så intensivt det går med två jullovslediga barn) uppskattar jag alltid läsningen mer. Det är som att få dela och vara i huvudpersonens värld under några timmar.

Majas värld är till en början som vilken tonåring som helst. Men ganska snabbt börjar hennes värld att rämna, på olika sätt. Hon bor i Kiruna där storföretaget bryter malm under jord. Det är också anledningen till att stora delar av staden Kiruna håller på att flyttas (och det här händer på riktigt!) Vad ingen riktigt förstår är hur mycket Maja tänker på det. Hon bor i ett hus som ska rivas och hennes familj ska flytta till en ny lägenhet. Varje natt ställer hon sin mobil 01.10. Hon vaknar, går upp och tittar ut över staden och inväntar sprängningen som sker varje natt, vid samma tid. Under sin säng ligger en ryggsäck som hon packat med familjens viktigaste överlevnadssaker, lite kläder, tandborstar. När det stora raset kommer och sirenerna hörs över staden kommer hon att rädda sin familj.

Inte blir livet bättre när hennes bästa bästis Julia berättar att hennes mamma träffat en ny kille och bestämt att hon och Julia ska flytta till Luleå (evigheters evighet iväg). Och hur får man Albin (finaste fin) att förstå hur intresserad Maja är av honom?

Jag tycker väldigt mycket om Majas problematik som lyfts på ett sätt som inte bagatelliserar de psykiska problem som kan uppstå. Det är en bok om panikattacker, men det är också en bok om att växa upp, om den första kärleken och om att tvingas se saker ur flera perspektiv.

Vi är en

vi-ar-enTänk dig att leva ditt liv med ditt syskon, fäst i höften. Så är livet för Grace och Tippy. De är på sitt sextonde år och måste börja i en vanlig skola. Pappan har förlorat sitt jobb och de många anpassningar som behövs för Grace och Tippys minst sagt speciella funktioner kostar massor i den privatundervisning de fått. Så då bestämmer sig systrarna för att det inte finns något alternativ. Och det är då det händer. PÅ den nya skolan får de äntligen kompisar som inte är de själva och trots många problem på hemmaplan hittar de sin plats i den nya skolan. Inte bara tillsammans utan också en och en. Men hur skapar en sin identitet när det ständigt finns en till bredvid en?

Det här är en bok om familjen och systerskapet, om att vara tvingad att leva tillsammans men inte kan tänka sig ett liv utan den andre. Och när Grace börjar känna av fler och fler tecken på att allt inte står rätt till och vad det kan leda till? Ja, då känns det ända in i hjärteroten.

Jag gillar känslan i boken och Sarah Crossan har vävt ihop en historia som känns trovärdig, trots sin speciella handling. Det är en bok som berör och stör på samma gång och som får en att tänka på sina egna syskon och familjerelationer.

Ingenting och allting

ingenting-och-alltingPå väg till bokmässan sjönk jag djupt ner i boken Ingenting och allting av Nicola Yoon (Everything, everything i original). Den släpptes nyligen på svenska och det är en bok som har höjts till skyarna, men som jag ändå tänkt ”hur bra kan den va”? Men den kan vara så bra.

Madeline har aldrig lämnat sitt hus. Hon bor där med sin mamma, som jobbar som läkare. Hon har en egen sköterska, Carla, som kommer och tittar till henne och tar dagliga prover för att se att hennes värden inte förändras. Madeline har nämligen en väldigt ovanlig sjukdom. Hon är allergisk mot världen utanför och vad som helst kan utlösa en allergisk reaktion. Så en dag flyttar det in en ny familj i huset bredvid. Och där står Olly. Olly är en kille i Madelines egen ålder (17-isch) och hon blir intresserad direkt. Vem är han? Varför sitter han på taket på kvällarna? Vad drömmer han om? Som ni förstår är det svårt att få kontakt när en inte får lämna huset, men de utbyter iallafall email via sina fönster och plötsligt öppnas en ny värld. En värld som både skrämmer och lockar. Och hur mycket är ett isolerat liv värt, egentligen?

Det här är en historia som griper tag i mig direkt. Jag gillar dessutom väldigt mycket de illustrationer, grafer och bilder som författarens man David Yoon skapat. Det ger en ytterligare dimension till boken som trots Madelines allvarliga sjukdom skapar en fantastisk rolig bok. Och det här är ju verkligen en kärlekshistoria med stort K. För alla som inte hittat något bra sen Förr eller senare exploderar jag – ni behöver inte leta mer. En annan sak jag gillar är också den inkluderande känslan. Maddies utseende är inte särskilt viktigt, hennes ursprung blir oviktigt, trots att hon inte tillhör normen.

En annan rolig nyhet är att boken också är på väg att bli film. Huvudpersonen Maddie kommer att spelas av Amanda Stenberg (som spelade Rue i Hungerspelen). En härligt filmnyhet att vänta! Men läs boken först. För jisse namn, läs den nu!