Tagged: ensamhet

Lunchbox – mer serier till alla!

omslagweb-1Jag läser en massa serier just nu, förra veckan var det Närmare kan vi inte komma och har nu läst ut Ellen Greiders debut Lunchbox. Detta är en sorglig, träffsäker och stundtals även rolig och fin serie om att vara tonnis och precis börjat sjuan i en ny skola.

Det är flera saker som träffar mig i hjärtat i denna bok. Mest kanske Ellens inre dialog där hon väljer att tolka nästan allt andra säger och gör som att de egentligen menar något annat. Att någon bjuder in en till en fest kan ju också vara att de driver men en osv. Där sätter Ellen Greider fingret på något av det hemskaste att vara i tonåren. Sen är det Ellens ”låtsaskompis”  Marilyn Manson som hänger med henne i vardagen och på ett så fint sätt peppar henne och lånar ut sina skor till henne när hon tappat sina på fest. Så fint med Marilyn Mansons stora skräckinjagande gestalt i kontrast till vad han spelar för roll i Ellens liv i boken.

Sen är det en del i boken som handlar om att bli utsatt av en person på nätet. Den är så jobbig och hemsk, men det är så viktigt att det skrivs om saker som detta! Så Lunchbox är en bok som går att använda om en som vuxen vill prata med tonåringar och unga vuxna om att råka ut för jobbiga saker på nätet.

Snygga illustrationer också! Gillar alltså  Lunchbox mycket!

 

Om att stjäla en hund

brottstraffhuI mars kommer Charlotte Hage ut med en ny bok. Den heter Brott och straff – om att stjäla en hund och handlar om Rosa som bestämmer sig för att just stjäla en hund. Men varför är den stora frågan? Rosa bor med sin familj och känner sig minst sagt bortglömd. Det är sommarlov och hennes bästa kompis Ditte är på semester i Portugal, mamman jobbar alltid (även när hon är hemma och det är sommar), pappan tränar lika mycket som mamman jobbar och storasyster tillbringar all sin tid i stallet. Inte ens dit får Rosa följa med.

Rosa bestämmer sig för att ge dem en läxa, en gång för alla. Hon packar ner lite kläder och mat i en rygga och beger sig iväg till ett ödehus som hon och Ditte hittat i skogen. På vägen går hon förbi affären och där får hon syn på Krut, favorithunden, fastbunden i väntan på sin matte. Rosa tvekar inte en sekund. Hon lossar på Kruts koppel och han följer glad i hågen med Rosa på äventyr. Även om äventyr ibland kan kännas mer spännande och roliga i fantasin än i verkligheten. För vad ger man en hund att dricka när en bara har med sig en flaska läsk en varm sommardag? Vilka är det som har lämnat ett meddelande på fönstret i ödehuset? Och hur mörkt kan mörkret kännas när en inte hittar vare sig ficklampan eller tändstickorna?

Det här är en bok för mellanåldern om hur ensamhet kan äta upp en inifrån, om längtan efter sin familj och vilka konsekvenser ett hastigt beslut kan leda till. I boken får en också reda på mer om hur det fungerar med brott och straff och hur en rättegång går till (även om det bara är en som Rosa bestämmer sig för att hålla hemma med sin familj).

Jag gillar det här och känner igen en del från Pia Perssons handbok i överlevnad (som kom ut på Kabusa 2014). Känslan av att vara annorlunda, att inte tillhöra, som så många barn och unga kan känna igen sig i.

Nour och den magiska drycken

nourNour och den magiska drycken släpptes i augusti. Det är en serie som fyller ett stort hål i svensk barnboksutgivning – serier för 8-12-åringarna. Därför blir jag så glad att jag gillar den. Boken handlar om Nour, som är 8, 9 år. Hon är en person utan vänner och blir trakasserad av några elever i klassen. Bland annat tvingar de henne att dricka mjölk, som hon avskyr, på skolans toalett. Allt Nour vill är att bli lämnad ifred. En vän står också högt på önskelistan.

En dag, när Nour går förbi torget på väg hem, stannar en kvinna henne. Hon ger henne det bästa hon vet, en påse med te. Men det här är inget vanligt te, det är magiskt. Kvinnan berättar att när Nour dricker det ska hon önska sig det hon allra mest vill i hela världen. Nour vet inte vad hon ska tro.

Men, nästa dag har Nours önskan slagit in. Hon kan lyssna på alla andras tankar, såväl människors som djurs. Nu är det ju inte riktigt så härligt som hon tänkt sig och när hon frustrerad springer hem från skolan hör hon en röst från ett speciellt djur. Det är en igelkott som kommit bort från sin familj. Tillsammans lyckas de hjälpa varandra på det mest oväntade sätt.

En finfin serie om vänskap och ensamhet. Och det bästa är att den kan läsas från 8, 9 år och uppåt!

Ensamhet och smygande skräck

hjartlosHjärtlös handlar om Maia som flyttar från Stockholm till New York med sina föräldrar. De flyttar in i en enorm lägenhet i ett hus bara ett stenkast från Central Park. Lägenheten har tidigare tillhört en släkting till familjen. Hennes föräldrar jobbar nästan dygnet runt och Maia kan inte börja skolan direkt så hon lämnas mycket ensam i den stora, kalla och omöblerade lägenheten. Då och då får hon besök av lärare som undervisar henne i hemmet men ofta fördriver hon tiden genom att studera personer som bor i lägenheterna i huset mittemot.

Det finns ett hörnrum i lägenheten som alltid är låst och som Maia aldrig har varit inne i. Hon frågar sin pappa varför detta rum är låst, utan att förklara vidare säger han bara att ”vad hon än gör så får hon aldrig gå in i det rummet”. Maia tycker att det är lite konstigt men lyssnar på sin pappa. Tills en dag då Maias hamster rymmer och hon söker igenom hela lägenheten utan något resultat, till slut så finns det bara ett rum hon inte varit inne i; det låsta hörnrummet. Maia hittar nyckeln till rummet och bestämmer sig för att leta även där. Hon hittar inte sin hamster men däremot så finns det något annat i hörnrummet, någon som har väntat på henne, som behöver något som är Maias…

Dörren gled upp medan hon stod kvar på tröskeln och kisade in mot det ljusa hörnrummet. En tyst liten hälsning. Och så vänta på ett svar. Maia tog ett steg in i rummet. Dörren bakom henne smällde igen, hon skrek högt och vände sig om.

Jag tycker om Hjärtlös, även fast den på ett sätt kan ses som en ”klassisk skräckberättelse” så uppfattar jag den ändå som ovanlig. Petrus Dahlin vågar utmana normen lite om vad böcker riktade till barn och unga bör handla om. Hjärtlös är riktigt obehaglig i slutet, jag reagerar lite på att den har blivit klassad som Hcg (9-12 år). När jag läser den ser jag den mer som en ungdomsbok, både med tanke på språket och det hemska Maia utsätts för. Hjärtlös är inget för en läsare som vill ha ”action-läskigt” utan snarare den som gillar ”gnagande-läskigt”, en läsare med ganska bra tålamod.

O o o Oates!

Två eller tre saker jag glömde berätta för digI veckan har det varit mycket Joyce Carol Oates för mig. Har läst Två eller tre saker jag glömde berätta för dig och i torsdags var jag bio och såg Foxfire. Och jag slås av Oates förmåga att ge en bild av unga tjejer/kvinnors utsatthet, styrka och känslighet. Allt på samma gång. I centrum av de båda berättelserna finns två oerhört starka (men på samma gång svaga) flickor. Det är nästan så att huvudpersonen blir som en ikon, en person utöver de vanliga, som de andra tjejerna både ser upp till och är rädda för (jmf Blonde, även den av Oates).

Jag läste Foxfire när jag själv knappt hade fattat att jag blivit vuxen och jag minns det som en stor läsupplevelse. Att så respektlös göra uppror. Forfire burns and burns! Revolution! Och Legs som blir den självklara ledaren, som både eldar på gänget men som också tvingas styra upp när det börjar gå käpprakt åt skogen. Vars ädla motiv kan ifrågasättas? I Två eller tre saker… är det snarare vardagsrevolutionen som står i centrum. Kan handlingen att skära sig själv vara en revolution? Kanske för tjejen som alltid stått i centum och varit perfekt på att vara just perfekt. Tink, tjejen som är Den stora ikonen för resten av tjejgänget har tagit livet av sig, och på något sjukt sätt blir det Den perfekta tjejens sätt att ta sig an världen när det inre rasar. Hon börjar skära sig (revolution!). Vi får följa fler tjejer i gänget som alla blivit berörda av Tink, både som levande (crazy och respektlös men med förmåga att få de andra att vilja vara med henne/som henne?) och död.

Kommer ni på fler exempel på böcker av Oates som har samma tema, eller kanske andra böcker som påminner om det här? Hursomhelst älskar jag det. Tyvärr lite för okritiskt just för att det är Oates som skriver. När favoriter skriver går mitt kritiska öga och lägger sig. Och skönt är ju det.