Märkt: depression

Bara lite till

bara lite

Jag har läst Heidi Hakalas debutbok Bara lite till. På omslaget möts jag av dessa tre ord : BARA LITE TILL som liksom skriker åt mig i neonrosa-orange, något som på flera vis även sammanfattar bokens kärna.

I Bara lite till slungar Heidi Hakala in oss under några intensiva månader i Sandras liv. Sandra är i mitten av 20-årsåldern och utifrån ser hon ut att leva ett drömliv. Hon är journalist och arbetar som programledare vid en hipp radiokanal. Hon bor centralt i en storstad och är sambo med en  framgångsrik kille. Sandra är en sån som om du följde henne på instagram skulle du typ få ont i magen för att allt verkar så fantastiskt. Hon behöver inte ens ha ett rosa filter, hon har lyckats. Men Bara lite till är inte en bok där vi får följa med in i en ung persons perfekta liv, den visar istället att bakom en polerad yta kan det finnas mörker och oväntad smärta. Här är ett citat från sida 145 jag tycker ger en bra bild av vad som händer i Sandra.

Mitt liv är fullt av sådant som borde ge mening men det känns inte meningsfullt. Jag undrar om jag har rätt att sörja det. Jag undrar om det känns så för att jag mist mig själv i jakten på perfektion. Jag ser vad jag förlorat och andra ser vad jag uppnått.

Bara lite till är en bok för unga vuxna som funderar på livet och hur det bör levas. Den känns viktig och aktuell och jag tror den kan fungera både som upplysning och tröst (trotts att det inte är någon mysläsning). Berättelsen handlar mycket om att våga och orka bryta sig loss och ta avgörande beslut i livet. Även om dessa beslut är såna som av utomstående, eller rådande normer kan ses som ”fel beslut”.

Heidi Hakala belyser möjligheten om förändring. Även om en har ett liv som en byggt upp på ett visst sätt så är det inget som säger att det alltid kommer se ut så. Det kanske tar flera år innan du vet vad du mår bra av att syssla med i livet, och antagligen kommer du må bra av att syssla med olika saker under olika perioder. Livet är inte bara en pil uppåt där du når nya mål, ibland måste en även kliva av pilen och kanske klättra på en repstege åt motsatt håll 🙂

Allt det vackra är inte förstört

Ok. Hold your horses. Den här boken är det bästa jag läst på länge. 

Ingrid växer upp med sin mamma, den kända operasångerskan som under Ingrids 9 första år skapar sig ett namn och blir mer och mer känd runt om i världen. Men när allt börjar gå lite för bra gör hon det en inte ska. Hon trotsar det hon tror är en vanlig förkylning och fortsätter föreställning efter föreställning. Tills en kväll när hennes röst dör. Enligt läkarna har hon fått knutor på stämbanden som gör att hon aldrig mer kommer kunna ta de högsta tonerna. Det blir en förkrossande vändning och Ingrid och hennes mamma lämnar flygresor och jetsetliv för ett vanligt ordinärt liv. Mamman får ett kontorsjobb och Ingrid får börja på en vanlig skola. Vilket inte visar sig vara det lättaste.

Till slut hittar Ingrid till sig själv och återvänder till musiken. Där hittar hon plötsligt sig själv igen. Men mamman vägrar. Hon tycker inte att det är en väg för Ingrid att gå. Boken tar sin start i det läger som Ingrid har lovat sin mamma att delta i under de närmaste två veckorna. Lyckas hon klara överlevnadslägret (som visar sig vara mycket tuffare än de härliga stugbilder som Ingrid sett i broschyren) kommer hon att få börja på den anrika musikutbildning i London som hon lyckats komma in på. Ingrid vill det mer än någonting annat, Ingrids mamma inte alls.

Det här är en bok som lyckas hålla mig fast från första till sista sidan. Genom sina parallella historier, där den ena är nutid och berättar om lägret och de människor som Ingrid möter där (och sina egna rädslor) och den andra där historien om Ingrid och Margot, hennes upplyfta mamma, ger oss fler och fler ledtrådar till Ingrids liv. Det är en historia om kvinnor, om utsatthet, om öde och slump, om det sociala arvet och om misslyckandet, om psykisk ohälsa och sönderslagna hotellrum och om känslan av att allt det vackra inte är förstört.