Kraften – Korpringarna 3

KraftenNär vi återser Hirka i den avslutande delen i Siri Pettersens serie Korpringarna står hon lutad mot en av stenarna i ringen hon just kommit igenom. Hon är i Dreysíl, det första landet. Runt henne är allt bländande vitt, till skillnad mot mörkret hos människorna hon just lämnat.

Hirkas hela liv har präglats av utanförskap. För ättlingarna i Ymslanden är hon ett odinsbarn, ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. I människornas värld möter hon de som ser ut som henne, men hon är ensam och utsatt. Det är en döende värld, som saknar Kraften.

Dreysíl tillhör de blinda, de likfödda eller Umpiri, som de själva kallar sig. De är maktlystna, starka, uthålliga och lever i flera tusen år. Svaghet är något som föraktas och Hirka får svårt att leva efter deras villkor. Ändå sätter de sin förhoppning till henne, genom henne kan familjen flyttas uppåt i en betydelsefull maktordning. Umpiri rustar också för ett nytt krig mot Ymslanden. Tusen år har gått sedan det förra kriget, då Graals bror Naiell förrådde sitt folk och förbindelsen med Kraften bröts. Hirka kan såklart inte sluta tänka på Rime, som är kvar i Ymslanden, och vill på något sätt stoppa kriget.

Hirkas känsla av utanförskap driver henne, även om det känns som att hon ska gå under. Hon hör inte hemma i någon av världarna, utan i alla världar. När hon till slut förstår det vet hon vad hon måste göra.

Korpringarna är storslagen läsning! Det handlar om makt, hat och kärlek, om att tro och om att vilja. Jag lyssnade på Siri Pettersen på Bok & Bibliotek i höstas, och då sa hon just att fantasy kan inspirera oss till att bli bättre människor, till att göra goda saker, till att känna hopp. Vilket inte minst känns viktigt med tanke på den värld vi lever i idag, just nu.

I Kraften är både händelser och karaktärer mångskiftande och nyanserade. Inget är bara svart eller vitt, gott eller ont. Jag uppskattar att Siri Pettersen tror på sina läsare, det är utmanande och överraskande hela vägen! Jag vill helst inte göra pauser i min läsning, och när jag gör det finns Hirka och Rime ändå i mitt huvud. Jag har egentligen inte heller förstått hur allt ska sluta förrän jag läser det på sista sidan. Jag älskar det!

Korpringarna 1 : Odinsbarn

Röta

Det här inlägget är en del av B Wahlströms bloggstafett för Kraften. Igår bloggade Judit på Beas bokhylla om boken och imorgon kan ni fortsätta följa stafetten på Västmanländskans bokblogg.

2 comments

  1. Mia Hansén

    Du fångade kärnan i boken väldigt fint tycker jag, utanförskapet och vad som hänt innan. De flesta recensionerna verkar vara slående överens om att böckerna förvånar 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s