Silverpojken

Silverpojken_Framsida-kopia-226x300Jag har läst Silverpojken, den fristående fortsättningen på Glasbarnen (som fick Barnens Romanpris 2013). En serie som handlar om vännerna Aladdin, Bille och Simona. I denna del är det Aladdin som är huvudpersonen (i förra Billie).

Det händer en rad olika saker runt Aladdin, han har tillsammans med sina föräldrar flyttat in i det gamla vattentornet som de även driver en restaurang i. En kväll berättar Aladdins föräldrar att de har upptäckt att det börjar försvinna mat från restaurangen på nätterna. Det visar sig även att hans föräldrar har det svårt ekonomiskt. Ungefär samtidigt så börjar Aladdin se en pojke, som på något sätt verkar mystisk. Det är som om det bara är Aladdin som ser pojken och han har kortbyxor på sig trots att det är mitt i vintern. Det står mycket i lokaltidningen om en båt som lagt till i hamnen, med människor som flytt från Syrien. Aladdin råkar även läsa en artikel om att det för över hundra år sedan låg en silversmedja på den tomt där Aladdin och hans föräldrar bor nu. Silversmeden som hade smedjan blev en natt bestulen på allt sitt silver, efter det blev han galen och det är fortfarande ingen som vet vad som hände med den stora silverskatten. Alla dessa saker inträffar oberoende av varandra men det känns ändå som om de kanske har en koppling på något sätt och Aladdin, Billie och Simona ger sig in för att utreda dessa mysterier.

Det var när han skulle lyfta ner en av lampkartongerna som han råkade titta i spegelglaset. Först såg han bara sig själv. Sedan tittade han en gång till och kände hur hjärtat stannade. För bakom honom stod pojken i kortbyxorna. Aladdin skrek till. Då slocknade lampan i taket och allt blev svart.

Silverpojken är riktigt bra och läskig (jag är 31 år och efter att ha läst den när jag var ensam hemma på kvällen var jag tvungen att gå upp och se så ytterdörren verkligen var låst). Men det som skiljer Silverpojken från många av de andra läskiga och spökiga böckerna (som just nu nästan väller ut för barn i denna ålder), är att denna är riktigt smart. Den är inte bara läskig utan Kristina Ohlsson lyckas även väva in en genusmedvetenhet, en förståelse för människor i utsatta situationer och belysa hur viktigt det är att vi hjälper varandra.

3 comments

  1. ingergiller

    Min dotter håller på och läser den här boken nu och tycker att den är jättespännande. Jag ska också försöka hinna med boken innan lånetiden går ut!

  2. Pingback: Mysteriet på Hester Hill | Bokfreak

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s