Fantastiska Francesca!

https://i1.wp.com/www.adlibris.com/se/covers/M/9/18/9185763322.jpgSå här är det! Böcker som träffar mig i hjärtat är de svåraste att skriva om tycker jag. Francesca av Melina Marchetta är den senaste. Det känns typ omöjligt att sätta ord på allting som boken är. Nu har jag skrivit på det här blogginlägget i två månader, och inte kommit särskilt långt så jag säger det bara…

Jag gillar alltså Francesca. Rätt så mycket. Den har det där braiga i sig som Jellicoe Road också har plus att man fattar direkt vem och vad det handlar om (det var lite för krångligt i JR). Det handlar om Francesca, som går på St. Sebastian, en pojkskola som nyss öppnat för flickor från årskurs 11 (vi befinner oss i Australien). Tjejerna befinner sig minst sagt i underläge, men Francesca bryr sig inte särskilt. Hon är inte typen. Känner inte att hon måste säga något, vill mest ta sig igenom skoldagen. Anledningen till att Francesca hamnat på St. Sebastian och inte Pius Senior College, där alla hennes vänner går, är hennes mamma. Mia, som mamman heter, har inte uppfostrat henne till att ”begränsas på något sätt”.

Mia är en extraordinär person, till synes utan begränsningar. Hon är navet i familjen, som består av henne själv, pappa, Francesca och lillebror Luca, den som hållit samman och drivit på. Men den första morgonen i boken händer något. Mia vill inte stiga upp ur sängen. Inte på flera dagar. Dagar som blir till veckor. Mia är deprimerad. Francesca tillvaro rubbas, hon har ingen som pekar ut riktningen längre. Något hon längtat efter; att få vara ifred från Mias tjat, skrämmer henne istället. Hon har en känsla av att från och med nu hänger allt på henne, det är hon som måste rädda Mia.

Jag flyttar genast in i boken, går tätt bakom Francesca. På rasterna hänger jag med de andra tjejerna från förra skolan. Siobhan, som en gång var Francescas bästa vän, Tara och Justine. Jag tycker också att Thomas Mackee är sjukt störig och visst killar det lite i magen när William Trombal dyker upp. Francesca är ganska missnöjd med alla hon har omkring sig, hon hittar fel hos alla. Men när hon nu ska välja riktning på egen hand tvingas hon omvärdera sina så kallade vänner OCH sig själv. Jag gillar verkligen Francesca och alla de andra, att de är för mycket, för lite och både och!

När jag läser får jag en skön känsla! Francesca är på allvar, brutalt rak, fantastiskt rolig och kärleksfull. Det är faktiskt lite jobbigt att gå ut i världen igen när boken är slut.

5 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s