Jag är blå och sen grön och så blå igen.

Jag är full av människor härinne.

Jag är de därute också.

Unga poeters sällskap av Mårten Melin är en fristående fortsättning på Trasig (som kom ut under 2011).

Jag tyckte Trasig var fantastisk och på något vis modigt skriven för unga om framförallt  sex och relationer. Mårten Melin är så bra på så mycket och i Trasig lyckas han skriva naket, ärligt och fångande på väldigt få sidor. Alla elever på skolan jag arbetar på som jag rekommenderade Trasig till kom tillbaka nästa dag (eller efter någon timme) och tyckte att den varit så bra, och de ville ha mer, liknande.

Även Unga poeters sällskap är modigt skriven, men framförallt kanske modigt för att Melin ”vågar” skriva en mycket lättläst bok om någon (Max) som är intresserad av poesi och går med i en grupp för unga poeter. Varför tycker jag detta är modigt? Jo, för att jag tänker det kan finnas fördomar att de ungdomar som vill eller behöver läsa lättlästa böcker inte skulle kunna identifiera sig med Max. Något som jag själv tror är helt fel. Sen handlar Unga poeters sällskap egentligen ganska lite om poesi och mycket mer om komplicerade relationer och lite om sex, den är inte lika stark som Trasig men mycket bra.

(Dikten är hämtad från s. 16 i Unga poeters sällskap.)